Hej på er vänner. Det har varit lite ont om inlägg den senaste tiden om man jämför med hur det brukat vara, dvs i alla fall ett inlägg om dagen, med några undantag. För ett tag sen förklarade jag lite om varför det blivit färre inlägg på sistone. För att jag inte mått så bra helt enkelt. Det är så många saker som spelar in och jag vill inte gå på djupet, inte än i alla fall.
Det fysiska – som artros och migrän, är enkelt att prata om. Folk ser inget konstigt i det och reagerar inte som om man vore en annan person än innan man berättade om måendet. Folk vet vad artros och migrän är och vad det innebär. De som inte har det själv kan förmodligen inte sätta sig in helt i smärtan och vad det innebär, men lite koll har de. Som att artros gör ont, att många med artros i knäna får svårare att röra sig (det syns ju), och att det är något som inte går att bota. Bara lindra.
Jag hatar verkligen att ha artros. Jag avskyr hur det begränsar mig. För det gör det, som i Stockholm nu senast när jag faktiskt inte kunde gå så mycket som jag hade planerat. Att visa Thomas mer än jag orkade med. Nu satte knäna stopp för jag hade så ont att tårarna trängde fram, även om jag såklart försökte låta bli att tänka på smärtan utan istället tänka att det är bra att gå. Träning är jättebra. Men när man mår illa av smärtan så spelar det ingen roll hur jävla bra det än sägs vara, det går bara inte.
Det jag ska göra är att träna. Ok. Jag vet det. Det kan lindra smärtan för en del, så kanske även för mig. Dock har jag verkligen ingen lust med det. Det är sanningen. Jag har ingen lust att träna för att jag måste. Jag vill göra det för att jag själv vill, inte för att kroppen är ett jäkla vrak. Det väcker så många känslor att min kropp inte gör som jag vill.
Att vara överviktig är självklart en stor, stor nackdel om man har artros. Och förmodligen en anledning till att jag fått det. Jag har fått diagnosen lipödem, men sen händer inte mer. Ja du har det, tufft för dig. Hejdå. Det är typ så sjukvården behandlar lipödem. De där tunga, tjocka benen som gör att knäställningen blir fucked up och därmed belastar ytterligare. Och överarmarna som är tjocka och så väldigt ömma. Att mäta blodtryck med en manchett gör så jävla ont.
Ja jag klagar nu. Jag har en sån dag då det inte känns bra i mig. Det där inuti är ju svårare att prata om. Det är mer stigmatiserande att berätta om diagnoser och psykiska besvär. Man kan ju verka som ett nutcase då. Ganska koko helt enkelt. Jag går hos psykolog för att reda ut vad det är som gör att jag mår skit, och vad jag ska göra för att må bättre. Jag frågade rakt ut efter en utvärdering om hur koko jag är? Nu VET jag ju att jag inte är knäpp i huvudet och att koko är helt fel. Men när man mår psykiskt illa, då känner man sig lätt ganska ensam, och just lite koko ,för man är ju inte som andra. Tror man. Men det är ju väldigt vanligt med psykisk ohälsa. Ändå är det tabu att prata om det. Man vill inte vara ”hon den där som är lite konstig” och som man inte vet hur man ska förhålla sig till. Man, eller jag snarare, vill inte sticka ut just på det viset. Jag vill vara stark på alla sätt. Inte skör eller känslig.
Som tur är går det ju i många fall att må bättre. Det jobbar jag på. Det är tufft och ibland orkar jag inte vara positiv och peppig i bloggen och låter därför bli att skriva för jag vill inte vara nån jäkla dysterkvist. Hur kul är det tänker jag? Jag vet ju att jag fått tipset om att vara positiv, käck och allt sådant i bloggen. Och så ÄR jag inte det. Inte inuti. Självklart är jag ju det också, men nu menar jag de här jobbiga dagarna då ångesten bankar i bröstet och det knyter sig i magen. Stunder då jag bara vill gråta utan att egentligen veta varför. Det är då jag försöker göra som psykologen sagt, dvs att skriva ner saker jag är tacksam över och sådant jag är stolt över med mig själv. Fy fan vad svårt det är ibland. Men nyttigt att i alla fall försöka komma på något litet i alla fall.
Men jag jobbar på. Jag kommer att skriva mer frekvent. Jag kommer att må bättre. Och jag har ju självklart många kul saker som händer i mitt liv, allt är ju inte bara elände, även om det kanske kan verka så i den här texten. Stockholmsresan med gala och romantik var ju till exempel jättekul. Jag tänkte skriva ett inlägg om det också, men först ville jag bara berätta igen om varför det är glest hos Big ass fashion emellanåt. Jag hoppas att ni inte ger upp utan hänger kvar här. För det blir bättre.
Kram!
