Hej mina fina. Idag den 10 oktober är det World Mental Health Day. Den brukar inte bli speciellt uppmärksammad i Sverige vilket är synd. För att kämpa med den mentala hälsan är ju så vanligt. Om man inte själv mår psykiskt dåligt så känner man garanterat någon som gör det. En del visar inte det, men jag är övertygad om att det är så. En del har diagnoser på sitt psykiska mående, som ADHD, Borderline, Autism, Bipolär, GAD med flera.

Nu behöver man såklart inte ha en diagnos från en läkare att man mår psykiskt dåligt. Det känner man ju själv. Som högkänslig till exempel, det är det många som är, även om det inte är en diagnos utan något man själv kommer fram till. Utbrändhet, eller Utmattningssyndrom räknas inte heller som en diagnos längre, men man mår ju lika dåligt för det.

Tyvärr är det svårt att få hjälp när man mår psykiskt dåligt. Eller rätt hjälp ska man kanske säga. För det har krävts många psykologer och år innan en duktig psykolog här i Malmö kom fram till att det kanske var en diagnos jag hade. Resan innan det kan jag ta en annan gång.

Jag skrev den här texten i juni (och har ändrat en del i den nu) men det har inte känts som riktigt rätt tillfälle att lägga upp. Men idag, då känns det rätt.

Jag gick i terapi i 18 månader eftersom man kommit fram till att jag hade Borderline, eller EIPS som det också kallas nu. Eips står för emotionell instabil, personlighets syndrom. Att man döpte om det var för att Borderline helt enkelt var lite tabu kan man väl säga. Jag vet inte om det gjort skillnad för folk som har det, eller om de som inte har det för att förstå sjukdomen bättre.

I terapin där jag gick sa vi i alla fall Borderline. Och med vi menar jag alla som jobbade med det och vi som var patienter. 18 månader var lång tid och det var skitjobbigt emellanåt. Jag grät, skrattade, blev så arg att jag stormade ut från gruppterapin, var riktigt irriterad på terapeuten individuellt och tja..det var mycket känslor inblandade. Och det är ju inte så konstigt för Borderline handlar om känslor och att ha svårt att hantera dem.

Jag är glad att jag hade och kunde få fram alla dessa känslor i terapin. Att jag var så öppen som jag var. För det är nog det som gjorde att jag blev frisk. För ja, borderline kan man bli frisk från. Efter mina 18 månader stämde inte kriterierna längre in på mig, så jag har alltså ingen diagnos idag. Inte sedan ett och ett halvt år tillbaka. Faktum är att jag är helt klar med terapin i juni, även de tre boostersamtalen man får inom ett år efter avslutad terapi. De är frivilliga, men varför inte utnyttja dem tänkte jag för jag trivdes med min terapeut och tyckte att han var bra. Så för ganska ganska exakt 4 månader sedan (9e) så hade jag mitt sista samtal på mottagningen.

För att diagnostiseras med Borderline ska man stämma in på ett visst antal kriterier och det gjorde jag. Sen var det en lång process innan jag fick komma på terapi. Från att jag fick diagnosen till terapin började gick det 2,5 år tror jag. Det är lång väntetid för om man mår psykiskt dåligt, vilket är extra tufft för borderlinare då det är väldigt vanligt med självmordstankar och självskadebeteende.

Det finns så mycket att skriva om Borderline för de flesta har ingen aning om vad det innebär, och de som vet har en förutfattad mening om hur man är som en person med diagnosen. Det var ingen som gissade att jag hade det. Jag upplevs som så lugn och sansad. Men man ser ju inte vad som döljer sig bakom ytan. En kollega till min sambo som trodde sig veta om psykologi sa till och med till honom att ”bli aldrig ihop med en som har Borderline!”. Tydligen är man värst av de värsta då enligt henne. Idiot skulle jag kalla henne.Nu visste hon ju förmodligen inte om att jag hade borderline men man ska ändå vara försiktig med att slänga ur sig saker och tro så himla mycket. Eller låtsas veta.

Att få en diagnos är jobbigt. Jag tyckte att jag fick en stor stämpel på mig. Lite som en kasserad vara på nåt sätt. Samtidigt som jag kände att det var bra, för då kan jag få hjälp. Det är inte något hittepå. Jag är inte överkänslig som bara känner efter. Såna tankar for igenom mig. Jag frågade var jag låg på skalan ungefär om man nu kan säga så. Typ från 1 till 10 där tio är jätteborderline. Jag var cirka i mitten. Inte jättelite och inte jättemycket. Jag har satt diagnosen i samband med händelser i livet, varför jag reagerat som jag gjort. Som att bara inte klara att åka iväg på ett event eller annat som faktiskt är kul, för att det känts för jobbigt.

Jag hade till exempel panik när jag skulle iväg till New York, jag ville INTE. Tills Thomas sa att det var okej, att jag kunde hoppa av fram tills flyget skulle lyfta i stort sett. Så var det även på en kombinerad bröllops/dopfest. Jag grät och svettades för att jag skulle dit. Jag ville INTE. Men jag tänkte att om jag bara åker dit, säger hej och visar mig så kan jag åka hem sen (jag var sista gästen hem). Så bara jag haft bakdörrar har det funkat. Inte alltid, men ofta. Och ibland har det bara inte gått och folk har nog blivit väldigt besvikna på mig.

Det här med att få panik och behöva bakdörrar pratade jag om en del i terapin. Jag ska inte gå in djupare på det här, men tankarna på en bok finns. Hur det är att ha borderline och att det faktiskt går att bli frisk. Att ge den som behöver hopp, och de som behöver kunskap i vad det faktiskt är. Att Borderline inte betyder att vara på gränsen till smått tokig som jag själv hade tänkt. Border betyder ju gräns så man måste ju vara ett gränsfall då. Men nej, så är det inte. Dessutom är en borderlinare inte den andra lik, även om det givetvis finns många likheter när man har samma diagnos, men det finns det även jättemånga skillnader.

Även om jag inte har en psykisk diagnos så är jag ändå känslig och kommer alltid att vara det. Högkänslig till och med, men jag är nog mindre högkänslig nu än innan MBT terapin, men likväl känslig. På ont, men faktiskt även gott. För det är inte enbart av ondo att vara känslig. Absolut inte.

Vill ni veta mer om borderline och mentalisering, så skriver jag gärna mer om det.

Kram! ❤️❤️❤️