Det är mycket tankar om vikt och kropp i mitt huvud just nu. Om smärta, fetma, lipödem, Mounjaro och annat.
Jag fick en förfrågan om att vara med i en podd tror jag det var. Där skulle ämnet vara något i stil med att vara tjock och att man väljer att inte träna och har en osund livsstil. Och så skulle några tjockisar sitta och debattera detta med några träningsprofiler. I helvete heller att jag ville det! Jag såg det dessutom inte förrän det var för sent. Jag vet inte om de fick några andra att ställa upp, men icke att jag skulle göra det.
Jag fick även en förfrågan från en fotograf som var glad att han hittat mig för han ville gärna fotografera personer med obesitas. Jag tror han skulle ha dem till en bildbank eller sin portfolio. Jag kommer inte riktigt ihåg. Visst kan det behövas genrebilder på tjocka kroppar men, nej…jag vill inte.
Och så har jag fått en förfrågan från något viktminskningsföretag. Jag har inte svarat dem heller. Det känns som om jag är reducerad till att vara en tjockis. Jag ÄR ju tjock, det vet jag. Men jag är ju mer. De här förfrågningarna har mest handlat om min kropp och inte om mig, att jag är Louise. Så ja, det har blivit en del kroppstänk på sistone.
Jag vill gå ner i vikt och det är ju inte direkt en hemlighet. Det handlar dock inte i första hand om att ”bli snyggare” eller för att lättare hitta kläder som passar. Eller för att andra tycker att jag borde gå ner i vikt. Nope. Och det vet ni som följt mig länge. Det är för att jag har ont och har haft det länge.
Artrosen i knäna började ge sig till känna för cirka 12 år sedan, och sen har den blivit värre och värre. Så pass att jag har stora svårigheter att gå. Jag kan inte gå långt och även korta sträckor så vaggar jag fram som en anka. Knäna viker sig, hugger och varje steg gör jätteont. De hoppar liksom dessutom ur led och det beror på att jag är överrörlig och har diagnosen Hypermobilitets spektrum störning. Det innebär överrörlighet, men också en himla massa andra problem.
Och så har jag ju lipödem. Jag tycker att det har blivit ännu värre nu i klimakteriet för jag är så himla öm. Att bara ta i mina ben, speciellt vid knäna gör ont. Höfterna ska vi inte snacka om. Och armarna. Allt är ömt, tungt och jobbigt.
Så ja, det är mycket med kroppen. Och jag tänker att en del kanske blir bättre av att gå ner i vikt. Dels med operationer av artros i knäna och problem i ryggen. Operationer man helst inte vill göra på tjockisar. Därför ska jag på ett möte om Mounjaro. Jag tror det är i maj. Det handlar om information så får jag se sen, för det är ju dessutom jävligt dyrt och det har jag inte riktigt råd med i nuläget tror jag. Men information kan man ju få.
Jag har läst i lipödemgruppen på Facebook att Mounjaro hjälpt en del som har lipödem. Dock vet jag inte hur det funkar. För som jag förstått det är Mounjaro mest till för att man inte ska äta lika mycket, och och med kaloriunderskott går man ner i vikt. Man tänker inte lika mycket på mat. Känner sig mätt och nöjd på en mindre portion.
Så har jag förstått det av det jag läst och bland andra hört vad influencern Margaretha Grääs berättat utifrån sina egna erfarenheter. Men eftersom man inte går ner på lipödemfettet genom bantning (kalla det diet, livsförändring yada yada…det handlar ju ändå om att banta) så vet jag inte hur det funkar med Mounjaro. Om de som går ner sitt lipödem faktiskt har fått diagnosen eller bara ställt den själva?
Men OM det är så att det funkar på lipödem så vore det ju fantastiskt. Och OM jag skulle börja med Mounjaro eller annat viktnedgångsmedel(det ligger ju flera andra i pipelinen där ett av de första som kommit ut i tablettform är Retatrutid som jag skrivit om tidigare. Se här) så kommer jag att vara öppen med det och berätta. Jag är själv glad över de som är berättar om sina erfarenheter, fördelar och nackdelar, så om jag själv börjar med det och jag kan hjälpa någon så är det ju bara positivt.
