Hej mina fina. Jag hoppas att ni njutit av vädret som varit i helgen? Här njöts det för fullt. Eller igår blev jag lite överhettad ett tag och det var inte lika ljuvligt. Jag och Thomas cyklade iväg en sväng bort till Sibbarp som ligger nån kilometer bort, för att kolla in Broloppet.
För den som inte bor här nere har man kanske inte koll, men det är alltså ett halvmaraton över Öresundsbron för att fira att den fyller 25 år i år. Det har bara sprungits en gång tidigare så vi tänkte att det är ju synd att missa nu om det dröjer 25 år till.
Dock kom vi lite sent dit då många var på väg därifrån. Vi mötte karavaner av gående människor som skulle till Hyllie där de sen skulle ta sig vidare med tåg och buss. På området kom det forfarande människor springandes så vi såg en hel del kämpar.
Folk satt i gräset, musik spelades och det var allmänt trevligt av det lilla vi upplevde 🙂 Men det var varmt och jag cyklar inte så ofta (det gör ont) så jag var helt rödflammig i fejset när vi kom hem igen.
I övrigt har det varit trädgårdsfix, vi har varit iväg och fixat ärenden (Rusta, Jula, Ikea och sånt), solat, gjort andra måsten och även haft det mysigt. Så var min helg och idag har jag skjutsat Thomas som nu är på väg till San Fransisco. Han kommer på onsdag och sen är det bara nån dag kvar till midsommarafton.
Vad vi ska göra har vi fortfarande inte bestämt då folk vi känner är upptagna eftersom vi frågat i sista stund, så det blir kanske en tur upp till Osby.
Jag tror ju som sagt att det blir en vit klänning på midsommarafton, men det är ju många andra sommardagar kvar och då vill man ju ha något skönt på sig. Som den här kanske? Länk sval sommarklänning.
Den här är sval, lätt och luftig. Jag vet inte hur hemma jag är i mönstrat(som vanligt) men jag försöker i alla fall komma från mitt beroende av helsvart haha. Dock är den här rosa slut ser jag nu, men flera andra färger finns kvar (svart också, haha). Jag väntade helt enkelt för länge med att visa min klänning här. Snopet men som sagt, den finns i fler färger och är sval och härlig (.Skulle någon bli besatt och vilja ha just den här färgen kan jag nog tänka mig att släppa den då jag redan har en del annat i rosa)
Jag har 50/52 i den här.
Jag har som sagt en del annat i rosa, eller cerise då. Som den här krinklade klänningen som jag även har i grönt och jag har visat den på Instagram för er som känner igen den. Länk krinklad klänning .
Jag har 50/52 i den här också. Det är mest sånt med smal passform utan stretch som jag behöver gå upp i storlek för så det ska passa över mage/höfter/lår. Cellbes har annars ganska rymlig passform.
Funkar till fint och funkar till vardags tycker jag.
Ojdå, vad händer här? Jag hörde ljud från uterummet.
Pip snarare bestämt. Det var bebisarna jag hittade för några veckor sen.
Jag stod och tittade in i vårt uterum (inte det inglasade utan mer ett skjul i trädgården där vi har en sittgrupp men sitter sällan där utan det är mest förvaring av grill och cyklar. Men när jag stod där en dag så såg jag ett öga och en näbb som tittade på mig. En fågelmamma! Mer om detta sen.
Nu har det hunnit bli fint väder igen, det var sådär tidigare idag, så jag ska nog ta och ge mig iväg för att köpa lite blommor och jord till krukorna på verandan så det äntligen blir lite sommarfint där. Kram på er!
Hej mina fina. Och tack alla rara som kommenterat på mitt förra inlägg om lipödem. Det är ni som kommenterar och visar att ni finns som gör att jag faktiskt fattar att jag har folk som läser min blogg så jag är tacksam över det. Och det blir mer på samma tema senare, men idag tänkte jag skriva om något helt annat. Nämligen klänningar för sommarens fester. Det är studenter, skolavslutningar, dop, bröllop, och det som ligger nära i tiden nu för oss alla är midsommar. Oavsett om man ska fira eller inte så kommer den dagen.
Just i det här inlägget så visar jag klänningar att ha till exempel på den dagen. Vad jag själv ska göra på midsommarafton vet jag inte. Eller vi, för Thomas är hemma. Men vi har inga planer än så länge. Så om jag har fin klänning, mitt emellan eller en hemmavariant har jag inte bestämt, men klä upp mig lite gör jag nog oavsett.
Den här klänningen är fin och den jag tänkte haft på mammas 80 årsfest, men den hann inte komma eftersom jag behövde byta storlek. Tyvärr är jag ju större nertill än upptill så jag fick gå upp en storlek i den här modellen. Den mindre (50/52) sitter bättre upptill, men funkade inte nertill så därför är den här något stor uppe på mig. Länk rosablommig klänning.
Klänningen är i viskos och polyamid så den är lite festligare i materialet än en bomulls eller trikåklänning. Lite blank utan att vara blank om ni förstår.
Nu steamade jag mest den på framsidan så att ehm…det var inte meningen att visa baksidan men kom på att jag ju vill visa att den är längre baktill än fram.
Den här passar finfint för bröllop, fast då med finare skor. Till midsommar vill jag dock inte ha höga klackar utan sandaler, men jag kanske skulle ha något nättare än sånahär typ Birkenstock 😛
Jag tycker att den här är fin och jag trivs bättre i den än vad jag trodde att jag skulle göra.
Såhär sitter den på modellen. Den finns även i liknande fast ljusblå, men jämn nertill (länk här för er som undrar)
Sen har vi den här vita hålmönstrade som ger lite nattlinnevibbar. Kanske för att den är rak i modellen, plus att jag inte är van vid att ha vitt på mig…Länk hålmönstrad klänning. Kampanjpris nu dessutom.
Ett par guldsandaler vore fint till (jag tror dock inte att jag har några jag gillar kvar). Men jag tog ett par praktiska gympaskor för på midsommar är det ju ofta praktiskt som gäller om man har lekar. Eller om man inte leker heller för den delen, men vid fint väder är man ju oftast ute och vem vill knalla runt med klackar i gräset. Så därför tog jag gympaskor här. Och jag trivs jättebra i den här klänningen. Den är så skön och sitter väldigt ledigt. Lite som att gå på fest i just nattlinne, för jag känner mig helt bekväm.
Man kan ju piffa med lite blommor, smycken eller vad man nu vill. Som sagt, lite guldsmycken som jag har på de övre bilderna och ett par guldsandaler vore inte fel. Jag har 50/52 i den här så den är rymlig i modellen.
Fastsydd underklänning gör att man inte visar underkläderna. Inte genom tyget i alla fall, sen om man hjular, sitter bredbent eller vad man nu gör…ja det är en annan femma 😉
Såhär ser klänningen ut på produktbilden. Finns även i marinblått för den som föredrar det.
Närbild på tyget.
Ett annat alternativ jag har är den här vita från förra årets Johanna Toftby kollektion för Cellbes. Den finns fortfarande kvar (vet inte vilka storlekar) och den är på rea. Länk vit Toftbyklänning.
Såhär ser den ut på modellen.
Midsommarlooken för några år sen. Klänningen ligger kvar i min bloppis och på Vinted för den som vill hugga den.
Det finns såklart en miljon andra fina klänningar att beställa, men nu visar jag de jag själv har och nog lär välja mellan. Eller, jag har ju fler klänningar förvisso så vi får se vad det blir beroende på vad vi ska hitta på.
Om ni ska beställa så gör det så fort ni kan så ni hinner få klänningen. Cellbes brukar vara snabba men vänta som sagt inte längre än till imorgon(torsdag). Sen kan jag ju inte garantera frakt heller för jag jobbar ju inte på varken Cellbes eller posten.
Ett par klänningar till kommer imorgon för den som gillar starkt rosa, eller cerise som man sa förut. Kram!
Många vet att oktober är bröstcancermånaden, den rosa månaden då vi görs uppmärksamma på att kolla brösten och bidra till forskning om bröstcancer. Jag har själv haft insamlingar här i bloggen till detta. Och november, eller movember som den också kallas, för då odlar män mustasch för att uppmärksamma mäns sjukdomar, framförallt prostatacancer. Det är också bra att uppmärksamma. Nu får mäns sjukdomar ganska mycket uppmärksamhet ändå, men som sagt, jag står bakom all uppmärksamhet kring sjukdomar om det leder till hjälp och vård och helst utrotning av sjukdomen i längden.
Men visste ni att juni är lipödemmånaden? Jojemensan. Idag uppmärksammades det i Nyhetsmorgon på fyran, men jag vågar nog sätta en bra peng på att det är ungefär det man kommer att se. Det blir inga insamlingar, inga galor, ingen merch (som armband, pins med mera) för att stötta forskningen. Forskningen som tyvärr är ganska obefintlig förutom några få hjältar som Johanna Falck som var med och pratade i Nyhetsmorgon, och som jag tidigare skrivit till och tackat för hennes engagemang. Ej heller kommer man att odla hår på ställen där man annars inte har hår för att uppmärksamma juni månads sjukdom.
Nej för man dör inte av lipödem kanske någon invänder. Och nej, det är inte som cancer, men en sak behöver ju inte utesluta en annan. Att man kan stötta forskningen kring en sjukdom som drabbar så många kvinnor. En sjukdom som varit känd sedan 40-talet men som det stora flertalet inte vet något om. Tyvärr ingår en stor del av Sveriges läkare och sjuksköterskor i denna grupp, och det mina vänner är skamligt.
Istället för att bemötas med omtanke och proffsighet och sedan vidare till hjälp och vård, så möts man istället ofta av okunnighet, nonchalans och i en del fall förakt. Det gör mig otroligt arg. Jag menar inte att alla läkare ska kunna ALLT, men att vara helt ovetande om en smärtsam och vanlig sjukdom, det är så man kan kräkas. Många läkare jag träffat kan inte ens uttala lipödem. En del säger lip-ödem med långt i och andra lipp-ödem. jag själv säger lip som i att lipa, men läkare vet inte något av dem…li…vad? Jag träffade en sån läkare bara för någon vecka sen. Hon jag träffade angående min rygg och smärtan i baksidan av benen.
När vi kom in på vikt och lipödem och smärtan den medför så sa hon bara ” jaha och vem har satt den diagnosen?”. Som att det var någon som inte kan något. ”Det är ju inte alls säkert att det är vad du har, det kan vara annat, som fibromyalgi”. Ja förvisso, det är jag också nära att ha då jag prickade in mycket av det men var en punkt ifrån diagnos (man ska uppfylla minst 11 kriterier, jag uppfyllde 10). Hon avfärdade lipödem som ingenting. Det har även andra läkare gjort när vi pratat om smärta.
För lipödem gör ont. Som fan. Och dessutom mer och mer för varje år. Jag har jätteömma ben, höfter och överarmar. Att trycka på dem innebär att jag får superont. Att sitta tätt bredvid någon på tåg, flyg eller buss innebär att jag får väldigt ont. Tyvärr blir det att jag sitter mer tätt än andra då lipödem i senare stadier också innebär att man tar mer plats rent fysiskt. Mina lår är jättestora och tunga och höfterna breda. Överarmarna är stora som Karl-Alfred eller Röjar Ralf (varsågod och välj referens beroende på ålder), fast utan musklerna då, utan bara i omfång.
Så jag sitter tätt mot andra och hoppas alltid att ingen sätter sig bredvid så jag ska behöva försöka göra mig smalare än jag är, för det går ändå inte, och så skäms jag för att jag tar upp mer plats än mitt eget säte. Samma sak med andra stolar, som såna med armstöd. Dessa skär nästan alltid in i mina höfter och lår och gör så sjukt ont så jag väjer alltid en stol utan armstöd eller en soffa om det finns på till exempel fik, möteslokaler, hos läkare och annat.
Så här ser mina ben ut i närbild. De är bubbliga, tjocka och jättetunga. Som att gå omkring på två stockar med fötter.
Jag har som en midja på knäna. Eller som en rejäl muffin.
Det är till och med svårt att se vart knäskålen sitter, så att få sputor i knäna mot artrosen är inte det enklaste för den som ska sätta…
Nyper man lite så är det rejält kornigt under huden. Allt detta är typiska symptom på lipödem, men ändå finns det människor som inte är säkra på att jag har det. Och tro mig, jag vill ju INTE ha det för det finns inget botemedel. Det vore så mycket enklare om det enbart var vanligt fett. Inte sjukt fett.
Det här är min överarm. Många gånger skäms jag för mina armar, men ibland så spottar jag upp mig och tänker att nej jag har samma rätt som alla andra att ha kortärmat eller linnen på sommaren. Oavsett hur mina armar ser ut.
Det gör ont. Både psykiskt och fysiskt. För det här går inte att banta bort genom att äta bättre och träna. Men visst, allt fett är ju inte lipödem så en del kan jag gå ner ändå, men lipödemet sitter där det sitter tills man gör en fettsugning. Men den kostar ett par hundra tusen och det har de flesta av oss inte råd med. Oavsett hur värt det än vore.
Lipödem kommer oftast i samband med hormonförändringar, som puberteten. Här gick jag i åttan tror jag och jag var i puberteten. Jag var fortfarande smal på bilden, men jag gick upp 10 kilo mellan sjuan och åttan utan att ha gjort några förändringar. Mamma tog med mig till läkare för jag var så ledsen över att jag gått upp i vikt och över alla fula, lila bristningar som uppstått i knävecken. Förmodligen var det ju lipödemet som hade satt sina klor i mig redan då. Men det visste jag inte. Inte heller alla som började påtala min vikt runt mig.
Här var jag väl cirka 22 och här hade ju lipödemet utvecklats mer. Låren och höfterna var stora. Eller som min dåvarande pojkvän sa ”din röv är stor som en världsdel så du får sitta i framsätet”.
Spola framåt 26-27 år, många kilon, tårar över missade kärlekar, kläder som inte passar, smärta, artros som satt in, oändligt antal bantningsförsök och råd om hur jag ska gå ner i vikt via gastric bypass, träning ,viktväktare och annat. Så ser jag ut såhär. Detta är inte i år men jag ser ju ungefär likadan ut.
Jag försöker dock vara positiv i den kroppen jag har. Jag letar kläder, jag tipsar och försöker vara en bra förebild. Jag är kroppspositiv och med det menar jag att jag anser att alla ska få synas utan att skämmas oavsett hur ens kropp ser ut, inte att jag nödvändigtvis måste älska hur min kropp ser ut. Jag anser att folk som är fettfobiska kan dra åt helvete. Jag tycker att det ska finnas fina kläder även till större kroppar. Jag tycker att arbetsgivare och andra som diskriminerar tjocka och tror att de är lata och mer korkade än gemene man, kan dra åt samma helvete som fettfobikerna.
Det här är ett inlägg om lite hur det är att leva med lipödem. Jag kommer att skriva mer om vad själva sjukdomen är också. Det kanske skulle komma först, men nu har jag bara, som jag ofta gör, skrivit av mig känslor. Jag har skrivit om detta förut men jag kommer fortsätta för det behövs.
Nu är det dags för ett lite personligare inlägg tycker jag. Det var ju ett litet tag sen. Tja, var börjar jag? Vi kan ta från förra veckan, i torsdags. Då var jag och träffade en ryggspecialist på Aleris. jag tänkte att det kanske var för att bestämma när jag ska opereras och hur det går till. Så blev det inte. Hon gick igen om röntgenplåtarna och det jag fått förklarat av läkaren på vårdcentralen att det var en liten knuta som kunde typ rätas ut var istället att jag har för mycket ledvätska mellan fjärde och femte kotan i ländryggen. Den putar liksom ut som en bulle åt sidan och rör vid nerverna. Och så har jag artros i ryggen.
Om jag förstod det hela rätt så beror det troligtvis på att jag är överrörlig. Hon trodde dock inte att det onda i baksidan av mina ben, höfter och rumpa beror på detta. Vad det är vet jag fortfarande inte. Men en operation hade inte hjälpt mot mer än att jag har känselbortfall på utsidan av mitt vänstra ben och liksom elektriska stötar. Det där stör mig dock inte så mycket som smärtan i det andra.
Och även OM jag skulle blivit hjälpt så hade de inte opererat mig för jag är för tjock. Jag hade behövt gå ner jättemycket i vikt först. Den enda hjälpen jag kan få där är sprutor i ryggen som blockerar smärtan ner i ben och rumpa. Så de ska jag få i veckan. Läskigt, men hon sa att de inte är värre än kortisonsprutorna jag fick i knäna för två veckor sen.
Så det var mitt besök. Jag var ledsen efteråt för jag hade hoppats på en liten operation som skulle ta bort den där lilla knutan och så skulle jag bli bra. Jag var inne på Emporia efteråt och tog några bilder på H&M av både sånt jag hittade där och några egna (hade med mig några klänningar som jag provade illa kvickt och det var ingen kö, annars gör jag inte det för er som ev retar sig på det). Om man tittar på bilderna ser man att jag ler men är ledsen i ögonen. Jag var verkligen supersnabb för jag ville inte riskera att börja gråta där.
Så är läget alltså. Men jag har faktiskt inte grävt ner mig. Nej jag går nu och klurar på såna där sprutor eller tabletter. Munjaro och Vegovy till exempel. Det föreslog ryggdoktorn och även min läkare på vårdcentralen pratade lite om det när jag var där för sprutorna i knäna. Dock hann vi inte så mycket eftersom jag var inkastad på en kort tid den dagen Förhoppningsvis hjälper de sprutorna och tabletterna även för oss som har lipödem. Vad jag har förstått från några i en lipödemgrupp på facebook så verkar den faktiskt funka. Dock är det ju så jäkla dyrt och jag har inte råd just nu, så vi får se.
Om min vikt ska hindra mig från operationer (om jag nu skulle behöva för knäna) och ger mig smärta (det i ryggen beror dock inte på min övervikt) så vill jag absolut bli av med kilon. Nu. Och nej, jag behöver inga kost- eller motionsråd, jag konstaterar bara hur jag känner.
Men jag är glad att jag inte gått ner mig i ett djupt hål som jag kanske hade gjort förut. Min terapi har hjälpt. Faktum är att jag även varit hos min borderline terapeut. Man får gå dit tre gånger inom ett år efter avslutad terapi och jag kände att det är ju dumt att liksom missa det. Nu har jag inte diagnosen borderline länge, men jag har ju ändå saker som tynger mig och saker jag vill prata om. Så det har känts bra. Nu har jag en gång kvar och sen är det bye bye borderline helt och hållet.
Ja så ligger det till lite med min hälsa för er som undrat hur det går. Jag tänkte skrivit mer om vad jag hittat på men det blir så långt att jag tar det i nästa inlägg. Kram från mig ❤️
Här var jag nästan klar i provhytten och väldigt nära gråten.
