Hälsa

Det är många som vill gå ner i vikt, men det är svårt. Har man väldigt mycket att gå ner är det svårt och jobbigt. En del kanske har ett osunt förhållande till mat, andra kan ha sjukdomar som har med sköldkörteln att göra, lipödem eller annat. Det finns många anledningar till man man är överviktig. Oavsett anledning får man som tjock skit. Det har varit så sedan jag var liten och alla mammor bantade. Och det är ännu mer sedan sociala mediers tillkomst. Herregud vad folk är elaka!

Är man tjock är man en lat jävel som borde ut och springa och äta mindre, sen är det klart. Då går man ner i vikt. Och visst stämmer det att underskott av kalorier gör att man går ner i vikt. Men det handlar inte bara om lathet att man inte lyckas. Så många vill ha hjälp. Ett magiskt piller har man drömt om länge, och nu finns det. Wegovy och Mounjaro är det magiska pillerutttet vi väntat på, fast i form av sprutor än så länge. Medel som faktiskt hjälper en att gå ner i vikt.

Med 2 800 kr i månaden är det väldigt dyrt, så det är bara en del som har råd med dessa sprutor tyvärr. Men de funkar i de flesta fall väldigt bra. Folk går ner i vikt. Då borde väl alla som vrålat om hur tjockisar kostar samhället jättemycket pengar, är äckliga, lata, fula och kanske till och med lite dumma i huvudet, de borde väl tystna då? Tycka att det är toppen att de nu slipper bidra med skattepengar. För oftast skiter de ju i hur personen mår, utan de där sociala medier elakingarna vill mest bara skrika av sig för att själva må lite bättre. De där menar jag. De borde väl vara glada?

Nej det är de inte alls. Har man gått ner i vikt med hjälp av Mounjaro skriks det forfarande om att man minsann tar diabetikernas mediciner. Inte för att de brydde sig så mycket om diabetiker förut, men det är ju FÖR JÄVLIGT att fetton nu ska komma och ta all medicin. Utan att ha koll på att Mounjaro är utvecklat som ett viktminskningspreparat och inte samma som Ozempic.

Och det är ju inte bara det att man DÖDAR alla diabetiker, utan det är ju också att man är en lat jävel. Man borde ha gått ner med hjälp av sallad och gym. Eller helst ska man ha varit ute och sprungit i naturen så man inte stör det estetiska genom att vara på ett gym bland en massa andra som tränar. Usch och fy för såna som går ner med hjälp av medicin!

Okändisar får skit, men kändisar som går ner med Mounjaro får ofta ännu mer skit. Som Meghan Trainor. Hon har gått ner mycket och går nästan inte att känna igen. Och många är arga på henne. Hon är en svikare nämligen. Hon som sjöng om All about that base ,och hur hon inte ville vara en ”stick figure Barbie doll”. Och så går hon ner och blir en sån! Jag kan delvis förstå att folk kan känna sig svikna faktiskt.

Om man nu stått upp för att vara kurvig, eller tjock till och med och mer eller mindre hyllat det och sin kropp – då kan det nog kännas som om den personen inte står för vad den sagt. Lite som att svika sina vallöften. För du SA ju… Så jo, jag kan väl lite grann förstå känslan. Men från det till att man vräker ur sig elakheter bakom sitt tangentbord (för att den före detta tjocka nu blivit smal och något slags hot?), ja det är en jäkla skillnad. Men mest förstår jag att man som tjock vill gå ner i vikt för att livet många gånger blir enklare.

Oavsett anledningar man tar hjälp av viktminskningsmedel så är det ju upp till var och en. Inte en jävel har att göra med hur man går ner i vikt egentligen. Sedan är det ju ganska uppenbart om man varit tjock i många många år och helt plötsligt tappar mycket i vikt på kort tid, att man gör det med hjälp av till exempel Mounjaro. För egen del skulle jag göra som de flesta(tänk Edwin Törnblom och Johanna Nordström) och bara säga det. För varför ska det vara en skam i det? En del har valt att operera sig, andra tar till sprutor, och så finns det såna som går ner på mer traditionella sätt. Varför ska det inte vara lika bra oavsett hur man gått ner? Att personen förhoppningsvis mår bättre är väl det viktigaste.

För det här kommer att utvecklas mer. Det är redan många nya medel på väg. Cagrisema från Novo nordisk ska vara ännu mer effektiv än nuvarande preparat. Retatrutid från Eli Lilly (de som gör Mounjaro) är ett annat. Orforglipron och en drös andra tabletter, bland annat från Kinesiska företag, är också på väg. Några nästa år och andra tar längre tid. Med större konkurrens så hoppas jag att de kommer att bli billigare också samt ingå i högkostnadsskyddet, i alla fall för de som har högt BMi och verkligen behöver dem.

Jag själv vill gärna prova Mounjaro för jag har hört att det faktiskt har hjälpt en del med lipödem. Att det på något sätt, fråga mig inte hur, kan få bort en del av det envisa och sjuka fettet man har när man lider av lipödem. Det som inte vanlig bantning rår på men som de flesta inte fattar av varken vanligt folk och och tyvärr även (för) många läkare som inte heller har en susning om lipödem och hur det funkar. Sen lär det ju funka på det vanliga fettet med, för sånt har jag också.

Jag skriver ju om vikt ibland, eller om övervikt snarare. Att vara fet. Det är jobbigt och då menar jag inte om någon kallar en fet, utan att det faktiskt är den medicinska termen. Det är inte vidare trevligt att bli refererad till som fet.

För min del har jag alltid varit öppen med min inställning till kroppspositivism. För mig innebär det att alla kroppar ska få finnas och synas. Att man ska behandlas lika oavsett om det gäller att hitta snygga kläder, få rätt behandling och bemötande inom vården, att inte diskrimineras när man söker jobb. Att man ser människan, inte den tjocka kroppen.
Jag har varit öppen med att jag gärna vill gå ner i vikt men att det är väldigt svårt, bland annat beroende på sjukdomen lipödem. Och att man liksom tappar hopp, lust, ork osv.

Jag älskar inte min kropp. Det har jag fått skit för av diverse damer som tycker att om man är tjock och skriver om kläder så är man en jävla svikare om man säger så. Det märkte jag på tiden då jag bloggade för Amelia och jag enligt dessa kärringar inte var värd att skriva för en större tidnings bloggportal eftersom jag minsann inte älskade min kropp. Att jag inte älskar den beror inte så mycket på utseendet, utan på att den ger mig besvär.

Jag har svårt att gå och det beror både på lipödemet och artros. Både i rygg och knän. Sedan har det varit svårt med dejter också, det ska jag inte sticka under stol med. Att hitta kärleken som tjock är inte så enkelt. Men det kan vi ta en annan gång, för nu har jag kärlek och det är främst på grund av hälsan jag vill och behöver gå ner i vikt.

För att operera en cysta i ryggen som trycker på en nerv som går ner i ben och höfter så behöver jag gå ner i vikt. För att operera artros i knäna behöver jag gå ner i vikt. Dels beror det på att man inte gärna söver en rejält överviktig person, och dels att rehabiliteringen går lättare om man gått ner.

2014 lyckades jag gå ner nästan 15 kilo på cirka 4 månader. Cirka ett kilo i veckan. Då tränade jag på ett tjejgym i Stockholm och artrosen hade inte satt in på samma sätt som nu. Det hade börjat göra ont då, men inte som nu när varje steg jag tar gör ont. Varje. Steg. Sen blev jag sjuk igen och träningen avtog. Jag gick mest ner upptill då för vanlig viktnedgång tar inte på lipödem. cirka 15 kg innebar en enda storlek i byxor. Jag blev mindre i midjan och över magen, i ansiktet och sådär, och det är ju bra. Men det sjuka fettet på låren och armarna sitter där det sitter liksom.

Jag tränade igen på gym för två år sedan. Tre månader höll jag på. Detta pga smärta i höfterna som sen visat sig bero på cystan, men under flera år ville de inte röntga mig utan sa att sjukgymnastik och alvedon plus ipren skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Och jag gick inte ner i vikt heller. Flåset blev dock något bättre och jag kände mig lite starkare. Så gym är bra, men hjälper inte mot allt.

Nu när jag fyllde år ville Thomas ge mig en resa till N.Y med honom när han jobbar (man åker inte gratis som familjemedlem, men till bra reducerat pris). Vi skulle åkt i december så jag får se allt julpynt i stan. New York i juletid verkar magiskt för en julälskare som jag. Men det innebär också att gå mycket. Att turista i en storstad är svårt när det gör ont att gå. Så jag fick säga nej, att jag klarar inte det. Det gör mig otroligt ledsen för jag vill verkligen uppleva detta med den jag älskar. Men jag sa att vi spar det till nästa år. Nästa december. För då måste jag ha fått hjälp.

Och när jag säger hjälp så tänker jag på viktminskningspreparat. Som Muonjaro och andra.

Mer om detta i nästa inlägg för att det här inte ska bli för långt (jag vet att många läser i mobilen och då blir texten sju mil lång i en blogg).

Hej mina fina.
Tack för era kommentarer kring senaste inlägget. Dels om vad ni vill läsa om och dels om klimakteriet. Ni är bäst ❤️

När det kommer till klimakteriet så har jag förutom de förbannade vallningarna även ett humör som inte alltid är det mildaste om man säger så. Jag har blivit hangry dessutom. Alltså, att jag blir en sur bitch om jag inte ätit på länge. Sån har jag aldrig varit förut, men nu är jag det. Och den här argheten som kliar i mig, den gör mig ledsen också när jag väl slutat vara arg. För jag vill ju inte vara sån. Så det svajar inom mig. Det är ni säkert flera som känner igen. För något år sen hade jag även utbrott av hormonfinnar som jag inte ens hade i tonåren. Och vad det mer är. Men just humör, vallningar och skitkass sömn är det som stör mig mest.

Och ja, jag har pratat med läkare om det här. Jag var där i våras nån gång. Hon menade då att jag kan få hormontillskott av något slag men jag behövde först göra mammografi(hade inte gått när jag blev kallad) och kolla blodtrycket. För det var lite högt och jag skulle då kolla trycket tre eller fyra gånger med två veckors mellanrum.

Sagt och gjort så kollade jag brösten och de mår bra. Och så köpte jag en blodtrycksmätare så jag skulle slippa åkta till vårdcentralen som ligger inne i stan och tar ca 30 min med buss(kasst med parkeringar så jag kör helst inte dit). Men fy i hela helvete vad ont det gjorde med den mätaren! Det gör verkligen jättejättejätte-ont när de pumpar upp blodtrycksmanchetten på vårdcentral, men den hemma var ännu värre.

Jag har alltid haft jätteömma armar och jag har fattat de senaste typ tio åren att det beror på lipödem. Så när jag kollade här hemma gjorde det så ont att jag grät. och trycket blev högt, och då gör DEN OM DET. Alltså börjar pumpa upp igen. Jag slet av mig den för det gick inte.

Jag har frågat läkaren om trycket påverkas av att jag själv blir så smärtpåverkad. Det känns ju som att det borde hänga ihop. Hon kunde inte riktigt svara på det.

Hur som haver så har jag sedan dess inte kollat trycket igen och därmed inte gått vidare med hormoner och grejer utan det kom ryggspruta, dry socket (det när de drog ut tänder och det blev inflammerat och jag fick in på akuten pga överdosering av smärtstillande) och annat emellan. Och vallningarna var inte så hemska, men nu måste jag få hjälp känner jag. Så jag får åka iväg och få trycket kollat helt enkelt och så får vi går vidare därifrån.

På tal om den där smärtblockaden i ryggen så fick jag häromdagen reda på att de satt den fel. De högg mig mellan 3e och 4e kotan istället för 4:e och 5:e så nu ska det göras om. Kanske jag får lite mindre ont sen när den satts rätt, det håller jag tummarna för 🙂

Nu blir det ju inte så pga jag är uppenbarligen i klimakteriet, men jag kollade på skoj med chat GPT om hur min och Thomas dotter skulle se ut baserat på ett foto från i midsomras. Så här har ni henne. Det är lite sorgligt att det inte blev något barn för mig, men det är inte lönt att gråta över spilld mjölk så det får bli en katt eller hund istället 🙂

Puss och kram från klimakteriehäxan ❤️