Invasofobi. Har ni hört talas om det? Kanske inte, men telefonfobi klingar säkert mer bekant. Många tycker att det är hur löjligt som helst – varför vara rädd för telefonen, eller mer precist telefonsamtal? Skitlarvigt. Men fobier är inte alltid så logiska. Jag menar, hur logiskt är det att vara rädd för spindlar i sverige? Folk som får panik över en husspindel? Man VET att den inte kan skada en men obehaget och hjärtdunket är där likförbannat. Som ångest, den är inte heller logisk alla gånger.

Jag har telefonskräck och har haft så länge jag kan minnas. Googlar man invasofobi står det att många unga är rädda för telefonsamtal idag. Säkert mycket beroende på att de helt enkelt är så vana vid att kunna sms’a och maila istället. Man behöver oftast inte prata i telefon. Men jag som växte upp innan mobiltelefonens inträde (fick min första 1997 då jag var 25 år) har inte sms och annat att ”skylla på”. Jag vet att om man skulle ringa och beställa pizza så ville jag inte vara den som gjorde det. Jag gör det ibland, men det är nästan så att man får pistolhota mig. Nästan, inte riktigt.

Fobier må te sig löjliga men man kan ju inte hjälpa det. Faktum är att jag försökt få bukt med denna telefonångest genom att verkligen utsätta mig för telefonsamtal i mängder. Jag jobbade nämligen på Ikea kundservice en sommar. Jag satt på avdelningen (alla satt då tillsammans i samma lokaler, men i grupper vet inte hur det ser ut nu) för kök. Snacka om att jag fick ta telefonsamtal! Och som sånt jag från början inte kunde. Jag visste inget om täckskivor, lådfronter, fläktar, stommar osv. Att då behöva svara på samtal om det….ÅNGEST!. Men jag klarade det. Men ångesten kom tillbaka i alla fall.

Det är ju givetvis ett aber att känna såhär när man är journalist. Att inte vilja ringa upp folk. Men i jobbet har det varit annorlunda, jag har fått tvinga mig till det för ofta är det tvunget helt enkelt.

Ångest behöver inte handla om något så specifikt som telefoner, spindlar, ormar osv, utan det kan vara mer generellt. Jag får ångest i hela kroppen ibland, och det utan att jag riktigt kan förklara varför. Jag kan resonera och vara logisk kring det, men ångesten dämpas inte för det. Idag har jag ångest i kroppen, en jäkla obehagskänsla som jag inte riktigt vet vart den kommer ifrån. Mormor skulle ha fyllt 101 år idag, men hon dog två månader innan sin födelsedag. Att jag inte fick krama henne under våren, att jag såg och hörde hur ledsen hon var över det här jävla coronaviruset och att hon därför inte fick träffa släkt och vänner. Det gjorde ont i hjärtat. Jag vet inte om det är de tankarna som utlöst ångesten idag (för jag försöker ju att tänka på alla roliga minnen istället) eller vad det är. Ofta behöver det ju inte vara något specifikt. Sånt här är svårt att förklara för de som aldrig upplevt ångest eller fobier. Det är lätt att bli avfärdad med att vara överdriven eller tramsig, och då vill man ju absolut inte öppna sig och berätta.

Ångest är ett helvete. Jag är säker på att jag inte ensam om detta, och ville bara berätta att jag känner med dig som också fastnar i dessa jobbiga känslor.
❤️❤️ Stor kram ❤️❤️

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Cellbes

Idag har jag varit en liten (typ en halvtimme) på Emporia för att bland annat försöka få till några bilder på nyheter. Planen var bland annat att prova den stickade tröjan jag lade upp igår, men tji fick jag för den fanns inte i butik än. Men jag hittade ändå några plagg, och hade med mig en ny kofta hemifrån ifall jag skulle frysa. Det gjorde jag INTE kan jag ju säga. Jag vet inte varför jag ens trodde det. Men fördelen var att jag kunde ta en bild på den.

Den här koftan är ganska tjock och stadig så den är mer som en kort kappa eller kavaj. Jag tänker ha den som en övergångsjacka nu. Snygg på kontoret också när det blir lite kyligare.

Koftan finns i tre färger – svart, beige och blå. Länk kofta.
Storlekarna går från 34/36 till 62/64. Jag har 50/52.

Det var kvällens tips från mig, mer kommer såklart.
Kram och sov gott (eller godmorgon…god middag eller när ni nu läser. Hur dags brukar DU läsa?)

Provning för 2 år sen.

Ja det är dags nu. En synundersökning ska bokas för på kvällarna när ögonen är trötta är det redigt suddigt. Och texter på schampoflaskor och liknande är en utmaning 😜 Jag börjar bli gammal helt enkelt. Eller medelålders i alla fall. För om jag blir som mormor är jag inte ens halvvägs än.

Jag känner mig inte så gammal heller och Thomas dotter sa nyligen att jag ser ut som 23. Med smink på iaf. Utan ser jag äldre ut, haha. Men ögonen börjar som sagt var känna att jag närmar mig 50.

Så det lär bli nån slags glajjor för denna här. Och att hitta såna -sheise alltså. Jag har skojprovat en massa genom åren men jag är superkräsen. De måste kännas helt rätt. När jag väl ska prova i skarpt läge så får ni helt enkelt hjälpa mig.

Kram på er ❤️

Ps. Ett litet tillägg är att jag HAR haft glasögon. För 15 år sen skaffade jag riktiga då jag främst såg sämre på långt håll. Jag har billiga läsglasögon för ”schampoflaskor” redan, men tänkte ta och kolla synen till att börja med 😊

Hej på er! 24 augusti idag alltså och 4 månader kvar till julafton. Det må kännas lite vemodigt att sommaren går mot sitt slut nu, men eftersom jag älskar julen får jag se fram emot den istället. Ikväll gick dessutom Love Actually på tv så jag har nyss fått både julvibbar och en dos kärlek. Det får jag ju iofs av Thomas också, men via film när man sitter och fånler är ju inte heller fel 🙂

Men innan det blir jul ska det bli höst och med den snygga höstkläder, skor och smink i fina höstiga toner. Och nagellack. Det har varit mycket rött på mina naglar i år, men nu har jag fått hem ett gäng lack i väldigt fina, mjuka höstfärger från Depend.

De här två har jag alltså hunnit testa so far. På händerna vill säga, för jag har även ett mörkt grafitgrått lack på tånaglarna. Oftast är det svart som gäller på fötterna, men nu har jag alltså mörkgrått. En ska våga förnya sig 😉 Och de där smålacken är ju perfekta när man vill testa nytt för de hinner inte torka, plus billiga.

Kram på er!

Numera är jag ju turist och inte boende i Stockholm. Thomas har varit lite i Stockholm och barnen hade inte varit där alls. Så vad göra? Speciellt som vi bara hade en och en halv dag på oss. Och jag med mina jävla (sorry men här behövs kraftuttryck) artrosknän som hindrar mig från att gå några längre sträckor. Lite gående men se en del alltså. Som inte barnen blir fullständigt uttråkade av heller… Så efter frukosten och sen upp på rummet för att fixa oss (osminkad i mysbrallor är min melodi när jag går ner för frukost oavsett om det är hotell eller hemma) var det dags att ge oss ut på stan.

Eftersom vi bodde på Hötorget är det ju nära till allt, så vi promenerade bort till Sergels torg så jag kunde visa dem fontänen där Samir och Viktor skulle bada nakna, och där det görs en del knarkaffärer och samlas folk vid idrottsfiranden och demonstrationer. Kort sagt, det plattan är känt för. Sen gick vi till spårvagnen. Vi tog första/sista hållplatsen vid Åhléns för att sen åka vidare ut på Djurgården. Det är en trevlig liten tur där man kan peka ut sånt som kan intressera en 46, 12 och 7åring. Som Strandvägen med alla dyra lägenheter, NK såklart, Djurgårdsbron och sen ute på Djurgården finns ju Skansen, Abba-museet och Gröna Lund. Vi sket i Skansen för helt ärligt tycker jag inte att det är så himla kul där. Förutom akvariet då. Ska man dit ska man dessutom ha mer tid. Tyvärr var ju Gröna Lund stängt så vi stannade helt enkelt kvar på spårvagnen så var jag guide.

På tillbakavägen hoppade vi av vid NK och tog även en sväng inom Gallerian (det var inte jag som ville gå i affärer även om man kan tro det ;). Sen blev det promenad mot hotellet och mat på Kungshallen.

Det var vår tisdag i Stockholm. Onsdagen var vår sista dag och dags för utcheckning. Tyvärr gick halva dagen innan vi kom iväg för efter frukosten fick jag något helt djävulskt ont i magen. Mensvärken från helvetet helt enkelt. Svinmycket och så ont att jag kräktes och sen bara låg och stönade av smärta på sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så jag antar att det är lite otäcka syndrom man kan få när man närmar sig (eller är i, jag vet inte) klimakteriet. Så tyvärr gjorde det att jag bara inte kunde ta mig iväg förrän det onda gett med sig och jag sminkat om mig (grät floder av smärtan).

Hur som helst så hade Oscar önskat sig att få åka till Mall of Scandinavia så det gjorde han och jag, samtidigt som jag skickade iväg Thomas och Malin med buss till Tekniska muséet så de slapp gå i affärer. Just tekniska var väldigt uppskattat då det finns en massa saker att göra där för barn. Så om ni turistar i Stockholm med barn, ta gärna en sväng dit då. Själv har jag faktiskt aldrig varit där, men hade fått tips av vänner att det är en höjdare för barn där.

När vi väl möttes upp sen var det dags att dra till hotellet för att hämta väskorna och sen iväg till parkeringshuset vid Vikingterminalen där vi hade ställt bilen. Det blev sen nattkörning hem till Skåne igen. Eller Thomas körde och jag satt och hejade på samtidigt som vi försökte få barnen att sova i baksätet. Jag tror att vi var hemma vid tre-halv fyra på morgonen.
Jag tror att de var nöjda med att ha fått besöka huvudstaden för första gången. Så får jag hoppas att det blir fler och längre turer dit så jag hinner visa mer av stan 🙂 Sen vill jag ju dit snart igen för en tripp som inte är för barnens skull, utan för min egen och ev Thomas om han vill med. Men det kommer.

Kram på er vänner