Psykiskt mående och lång terapi

Idag är det söndag. En ganska blåsig och regnig sådan här i Bunkeflostrand. Idag har det också gått fyra dagar sedan mitt näst sista besök hos psykologen. Där har jag varit två gånger i veckan under 18 månader. Dels individuellt och dels gruppterapi. Jag har gått i något som kallas MBT terapi. Mentaliserings Baserad Terapi. Den väntade jag på i två år innan jag äntligen fick plats.

Innan dess gick jag i annan terapi eftersom jag bröt ihop och mådde väldigt dåligt när jag var hos doktorn våren 2019 nån gång. Jag skulle få kortisonsprutor i knäna men bara brakade ihop och grät och grät. Jag flyttade ner till Malmö i december 2018 och fick i mars (kanske februari) erbjudande om arbete i Stockholm och att flytta dit igen. Ett jobb som verkade jättekul och som jag tackade ja till. Men det innebar att jag skulle jag flytta igen(jag hade flyttat 3 ggr på ett halvår och blivit lovad flera olika bostäder som sedan sprack), lämna Thomas och vårt förhållande som jag längtat efter i sisådär 20 år sedan vi först träffades. Börja jaga ny lägenhet och allt. Det blev för mycket efter en skitjobbig sommar, höst och vinter.

Efter cirka ett år sa min terapeut att jag kanske hade en diagnos. Diagnos tänkte jag. Va? Jag var bara deprimerad och högkänslig tänkte jag. Högkänslig är ju ingen diagnos även om en del nästan verkar tycka det. Men det var alltså mer än så. Och diagnosen som hon misstänkte, och som jag utreddes för och sen fick var Borderline.

Borderline tänker nog många. Är det inte en sån diagnos som många unga tjejer har? Som skär sig, är utåtagerande och som mår skit och folk tar livet av sig. Och Amber Heard om ni minns rättegången mot Johnny Depp. Hon hade borderline och helvete vilken dålig pr det var för den diagnosen. Läser man kriterierna helt krasst där man ska uppfylla minst 5 av nio så låter de också ganska knas. En av frågorna där är om man till brukar utsätta sig för fara genom att till exempel springa på tak? What?? Vem fan springer på tak? Jag hade för den delen inte kunnat det ens om jag velat… Men andra saker prickade jag in.

Eftersom det är mycket stigma med en borderlinediagnos så har jag varit sparsam med att berätta om den. Och om min terapi. Jag har känt att jag tar det sen. När jag är klar. Och det är jag nästan nu. En gång kvar hos min individuella terapeut och sen är det slut. Då har jag fullföljt 18 intensiva, känsloladdade, krävande månaders MBT terapi. Och vet ni vad? Det har gått så bra att jag faktiskt inte uppfyller kriterierna för borderline längre. Jag har ingen psykisk diagnos. Det var mitt mål från början då jag hörde att det faktiskt finns de som blivit av med sin diagnos efter avslutad kurs. Och det lyckades jag med. Så jag är både glad och dessutom stolt över mig själv som jobbat på så mycket.

Att jag berättar det här är dels för att jag flera gånger sagt att jag ska berätta varför jag varit mindre närvarande både i bloggen och även på Instagram. Det är på grund av mående och terapi. Jag har sparat en del på energin helt enkelt. Plus att jag inte vetat om jag skulle bli dömd. För jag tror att en del hade dömt mig faktiskt och när man är mitt uppe i en behandling är det inte vad man behöver. Så det är många som inte vetat. Men en del jag berättat för också såklart.

Jag tycker att psykisk ohälsa är så väldigt viktigt och något man behöver prata mer om. Sluta skuld och skambelägga oss själva och andra för att man inte mår bra i själen. Det är okej att ha ont i ett ben för det ser andra och det är accepterat för det kan man ju inte hjälpa. Men det är ju faktiskt samma sak att vara sjuk i själen. Det väljer man inte själv. Det är inte ”bara att rycka upp sig” och andra korkade ”råd” man kan få. Så jag kommer att skriva mer om det, prata mer om det. Både om borderline, mbt, depression, att få en diagnos och att överhuvudtaget inte må bra psykiskt. För vi är många som inte mår eller mått bra. Eller som kanske har en vän, ett barn, en förälder eller någon annan man känner som kan behöva förståelse, stöttning och omtanke. Någon som ser en och hur man mår.

Kram från mig til dig ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

44 reaktioner på ”Psykiskt mående och lång terapi”

  1. Hej Birgitta. Det gör mig ledsen att höra att du blivit så uselt bemött av vården. Tyvärr är det ju både envishet(vilket är skitsvårt när man inte mår bra) och tur som spelar in. Och då menar jag tur att träffa en bra terapeut eller psykolog som kan hjälpa en. Jag har träffat så många dåliga och ingen har ens varit nära att fundera över en diagnos som borderline förrän hon för snart 5 år sen. Så ligg i. Försök kräva! Det finns ju även via nätet. Min terapi var via sjukvården så det var upp till högkostnadsskydd och sen gratis. Du kan också skriva egenremiss om ingen läkare hjälper dig. Kram!

  2. Mycket bra inlägg.
    Det behövs så mycket.
    Jag blev knäpp i huvet efter en hjärnblödning för 7 år sen.
    Lever helt isolerat och pratar aldrig med någon.
    Har försökt flera gånger att få hjälp och bett om remiss till psyk, där det finns professionella.
    Men icke, får bara piller på vårdcentralen.
    Min fråga är, hur dyrt blev 18 månaders terapi?
    Om man är fattig är det väl omöjligt, antar jag.

  3. Tack snälla ❤️ Jag har forfarande jobb kvar och kommer att gå till psykolog igen för jag har även en viss mån av depression kvar, men jag väntar ett tag med det (som jag rekommenderats att göra) eftersom det varit ett intensivt jobb nu. Men det kommer bli bra 🙂
    Kram

  4. Ja det har varit mycket de senaste åren och mycket skriver jag ju inte heller om, men vill i alla fall förklara lite om min frånvaro och även lyfta det svåra i att leva med psykisk ohälsa.
    Tack för att du alltid är så stöttande och fin Monika. Kram! ❤️❤️❤️

  5. Nej de flesta som jag prata med om psykiska diagnoser har inte heller gissat på borderline. Men man kan ju ha det på så många olika sätt, även om de väl mest är de som är utåtagerande som på något sätt blivit det som folk förknippar med borderline. Jag lär skriva mer i ämnet framöver för de som vill veta mer.
    Kram ❤️

  6. Tack snälla för att du fortfarande läser(trots att jag inte varit så aktiv), och för din kram ❤️

  7. Nej man kan ju tycka att det borde vara likställt att ha ont fysiskt såväl som Psykisk men tyvärr är det inte så, även om det ju är mycket bättre nu än förr.
    Så därför väljer jag att berätta.
    Kram ❤️

  8. Tack så mycket Åsa
    Ja det är ju så med psykisk ohälsa att det kan drabba alla även om en del inte vill inse det och tror att det bara är svaga personer som mår dåligt psykiskt.
    Därför behövs det mer information, kunskap och stöd.
    Kram ❤️

  9. Nej jag har ju varit ganska tyst om det även om jag skrivit om psykisk ohälsa då och då, men diagnos terapi och sånt har jag väntat med att dela mig mig av.
    Tack snälla för din omtanke <3

  10. Bra jobbat! Tycker om hur du skriver och hoppas att du skriver en bok. Å att du ska få må bra i fortsättningen ❤️

  11. Oh jag hade ingen aning. Men så underbart att läsa att du tagit dig ur diagnosen. Hoppas allt kommer gå framåt.
    Ni är så fina tillsammans du och Thomas och ni ser ut att ha ett så mysigt liv och han verkar bry sig så mycket om dig.
    Tack för att du delar med dig.

  12. Jag är stolt över dig, jag är stolt över att du är min kusin, jag är stolt över dej och ditt mod!! Du är fantastisk!!❤️❤️❤️

  13. Tack för du delar med dig ❤️
    Psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom kan drabba alla och är ett helvete.

    Vilket jobb du gjort och gör. 💪
    Kram

  14. Tack för att du delar med dig! Det är inte konstigare att må psykiskt dåligt än att ha ont i t ex ett knä men ju fler som berättar om det ju större acceptans blir det. Du är tuff!
    Stor kram! ❤️

  15. Kram tillbaka! Starkt jobbat på alla sätt! Jag är trogen läsare sedan evigheter men kommenterar inte så mycket.
    Kropp och knopp sitter ihop och terapi är som fysioterapi för själen.

  16. Tack för att du delar! 💕
    Du var ungefär den sista bloggaren i hela världen som jag hade gissat hade borderline. Så fint att du berättar och ger fler perspektiv på diagnosen, som jag inser att jag kan alldeles för lite om!

  17. Men kära Louise vad mycket du gått igenom och så fantastiskt strongt av dig att berätta för oss, dina vänner här på bloggen! Fantastiskt också att terapin var så framgångsrik för dig att du inte längre passar in i borderline diagnosen. Nu när du berättat förstår man dig så mycket mer, varför du haft så långa uppehåll här inne, varför det varit så trögt med att få jobb, varför du haft svårt att leva upp till dina önskemål…..

    Så starkt av dig att genomföra en så lång och krävande terapi. Heja dig Louise och kram från mig❤️❤️

  18. Fantastiskt att du berättar. Att ”vem som helst” kan drabbas av psykisk ohälsa kan vara till nytta för någon annan.

    Hoppas du får må bra nu!

    Jag gillar dina inlägg 😊

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *