Söndagstankar
Hej mina fina. Här är det strax läggdags men jag ville skriva ett litet inlägg först. Jag sa ju redan häromdagen att jag skulle skriva men det har inte blivit av. Det är så mycket värk och elände att jag liksom känner att jag bara är gnällig och tråkig här och det vill jag ju inte. Så därför har jag låtit bli att skriva alls. Men det blir väl bättre.
Min sjukgymast sa att jag får välja mellan ny spruta i häcken mot slemsäcksinflammationen, eller spruta i knäna mot artrosen. Jag har inte bestämt mig än för båda gör så ont. Alltså, rumpan och artrosen. Sprutan i rumpan gör inte så ont, men däremot den i knät. Fy fan.
Jag ska även komma igång med gymmet igen för att stärka kroppen. Nu har min sjukgymnast haft semester så därför har jag inte tränat på 3-4 veckor nånting sånt. Annars har jag gått på rehabgym och kört övningar två gånger i veckan under våren. Det har jag nog inte skrivit så mycket om. Men så är det. Nu har jag dessutom fått ett gäng övningar att göra hemma. Jag var med på Joint Academy ett tag men det blev liksom inte av. Att gå på gymmet känns förvisso som ett måste, men ett bra måste där jag ju har min egna ”pt” i form av Tilda som tar fram passande övningar för att göra mig stark.
Jag går även i terapi så det är både kropp och knopp som ska må bättre. Det är mycket, men det är ju meningen att allt ska bli bra, eller bättre i alla fall 🙂
En sak jag glömt skriva om här är att min vän Anna dök upp för några veckor sedan. Jag har skrivit om det på Instagram, men jag vet att ju inte alla har det eller följer mig där så jag skriver om det här också. För hennes besök var som den bästa glädjeterapin ❤️
Anna och jag lärde känna varann 1998 när vi båda läste till dekoratör i Leksand. Vi har varit vänner sedan dess( 25års jubileum alltså), men inte setts eller hörts så ofta då jag bott i Osby/Stockholm/Malmö sedan dess. Och hon i Göteborg och Säffle. Men ibland har vi fått till det. Men hon är en såndär vän man har kvar fast man hörs sällan. En man inte blir sur på eller som blir sur för att det går lång tid. Och när man ses så är det som senast man sågs.
Nu hade vi inte setts på cirka tio år tror jag det var. Så när det en dag knackade på dörren här så tänkte jag att det var målarna som höll på att måla muren som som ville något. Jag hann tänka att det var värst vad fin hon är för att måla…och så…jag stirrade nog ett par sekunder innan jag fattade att det var Anna. Sen blev det kramkalas, kaffe och snack i några timmar innan hon skulle tillbaks till den hon egentligen var i trakterna för att hälsa på. Så himla underbar överraskning!



Nu är det sovdags här.
Kram från mig ❤️❤️❤️