Idag är det första juni, eller andra juni snarare, nu när klockan är nästan midnatt och förmodligen efter midnatt och morgon när ni läser. Den här våren har gått väldigt fort på många sätt, och väldigt långsamt på andra. Långsamt för att det känns som om Coronaskiten aldrig tar slut. Som om det aldrig kommer att bli som vanligt igen så att man kan hälsa på nära och kära. Åka iväg mer än två timmar från hemmet. Slippa känna att varje människa som sätter sig lite för nära på bussen är en eventuell pesthärd som kan göra mig sjuk. Och som tjock kanske till och med riktigt assjuk.
Det börjar kännas som om det här är det nya normala. Jag vet att en del verkar känna tvärtom och lever som vanligt med att besöka 70 plussare, gå ut och ta ett glas vin med vänner, skita i att hålla avstånd osv. Jag känner inte det så. Jag hoppas att det snart kommer nya förhållningsregler och att det där jävla viruset kommer lugna ner sig och inte döda läskigt många varje dag. Jag vill verkligen se ljuset i det här. Men just nu gör jag inte det.
Jag saknar mina vänner i Stockholm. Och ibland livet jag hade i stan. Men mest vännerna. Så att få åka upp och umgås med dem hade känts väldigt bra. Jag är inte en sån som har asmånga vänner, det är jag inte. Jag känner många människor, men umgås inte med så himla många egentligen. Att då skära av möjligheten att få hälsa på varandra känns verkligen skit. Sen är jag ju glad också att jag faktiskt inte sitter i min lilla etta i Stockholm. Ensam utan att egentligen få träffa folk eftersom man som tjockis tillhör en riskgrupp, och att vara det i Stockholm där Corona härjar som värst känns ju lite sketet. Så jag hade hållit mig ensam.
Här i Malmö har jag ju Thomas. Han har dessutom hus så jag har gott om plats och vi har massor av projekt på gång som jag berättat om tidigare. Det blir inte mycket till tv om kvällarna, för vi gör så mycket i hus och trädgård. Något jag tycker är väldigt roligt, även om en film nån gång ibland också är mysigt. Men jag hade blivit skogstokig av att vara ihop med någon som plöjer tv-serier och filmer varje dag.
Jag vet att några av er undrat över det här med om jag och T ska flytta ihop och hur jag ser på att bli bonusmamma. Det där sista har jag svårt att se mig som. Ordet med mamma alltså. Jag är väl mer en bonusvuxen. Jag och barnen kommer bra överens och jag tror inte att de har något emot att jag flyttar ihop med deras pappa. Sen när det blir, ja det vet jag inte än. Efter sommaren kanske?
Det här var mest ett inlägg där jag bara lägger fram lite tankar som hoppar runt i mitt huvudet just nu. Inget planerat, utan verkligen bara spontant svammel liksom. Men ibland behöver man ju sånt också. Jag antar att många av er också har sånadär hoppande tankar man kan behöva få ur sig. Och ja, jag VET ju att det här med corona väl tar slut vad det lider, men just nu känns det avlägset. Så är det bara. Men jag hoppas verkligen verkligen att det vänder snart.
❤️❤️ Kram till er från mig ❤️❤️
Har i Peru har vi suttit i total lockdown i sisadar 80 dagar nu, vi har bara fatt ga till narmsta matvaruaffar/apotek/bank (forutom sondagar da vi inte far ha nasan utanfor dorren) och overallt finns det polis och militar bevapnade med automatvapen. Det har tart nagot enormt pa psyket att inte kunna traffa mina vanner, ta en liten fonstershopping eller bara ta en promenad. Igar togs ett beslut om att man far ta promenader eller jogga max 3km fran sitt egna hem och jag borjade nastan grata av lycka. Vi har tur som har ett stort hus med tradgard och takterrass har sa jag borde inte klaga, men det har anda verkligen kants piss att sitta och ruttna bort da allt varit stangt och man inte ens kunnat kopa malarfarg och liknande for att renovera lite hemma eller plantera nagra vaxter. Haller tummarna for att ett vaccin snart ska vara tillgangligt.
Jag förstår att folk känner sig ensamma och isolerade och hur det tär på psyket. Jag förstår också att man vill träffa nära och kära – det vill vi alla. Sen kan man ju som sagt välja att göra det på ett vettigt sätt. Jag försöker att inte döma för hårt, men en del ÄR korkade. Att vilja ha mänsklig kontakt är helt naturligt och som tur är har de flesta (de som är friska) sluppit några längre karantänperioder i Sverige. Jag förstår att du om någon måste vara ännu tröttade på eländet än vi som inte har daglig kontakt med sjukdomen. Vi andra som kan stänga av på ett annat sätt. Kämpa på. Kram
Jag jobbar med Covid-19 patienter… och jag är innerligt trött både fysiskt och psykiskt. De enda jag träffar är sjuka, eller kolleger- vilket börjar bli samma sak. Jag har ätit middag mer med Anders Tegnell på tvn de senaste månaderna än jag har sett mina vänners ansikten, och rent ärligt det spökar. Jag känner mig helt isolerad och behöver snart något socialt innan jag går under mentalt i mina mardrömmar, sömnsvårigheter och stress. Jag förstår att folk börjar lätta på restriktionerna, men gör det smart. Utomhus och begränsat med vilka man träffar, inga kramar och bara om man känner sig helt frisk. Jag längtar till den dagen jag får krama mina syskonbarn igen, eller min mormor, och jag önskar så att det är över. Men försök att inte döma alla som bryter restriktionerna för hårt- ofrivillig ensamhet är mentalt påfrestande och leder till en för tidig död. Samtalen till självmordslinjen har ökat markant för att folk känner sig ensamma….
Ja det är skön att slippa sitta inne i en liten lägenhet nu när man måste vara hemma. Jag kommer också att följa rekommendationerna. Det vore kul att få åka till Stockholm och träffa vänner, men det får komma när det kommer helt enkelt.
Ja det är bara att inse att det mesta är inställt i år och så får vi komma igen nästa år. Hoppas dock att alla nötter som beter sig korkat och skiter i avstånd osv kommer till insikt. Men jag tvivlar. Är man dum så är man. Kram Mirjam
Du är en hjälte, och jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara att ha all utrustning på sig när man ska jobba. Även om de tär för att skydda är det ju så mycket bökigare. Det är bara att tänka hur vanligt folk i Sverige hade klagat om man var tvungen att ha munskydd. Jag kan inte heller förstå hur dumma i huvudet folk faktiskt är. fortfarande. Att de tror att nu bara för att solen lyser så kan man skita i alla restriktioner. Idioter! Jag hoppas för din och allas skull att det här snart är över så vi kan leva normala liv igen. Kämpa på kära du! Kram!
Usch ja, vi är många som ber om att det snart ska ta slut 🙁
Så härligt att ha den möjligheten och jag fattar att det måste kännas skitkonstigt att liksom bli ”förvisad”. Jag träffade mamma och pappa 17 april på mammas 75årsdag, men jag velade i en vecka först och hade dåligt samvete. Men jag och Thomas träffar iofs inga andra än hans barn i 4 dagar var 13e dag. Och när vi handlar. Dock noga med avstånd då. Hatar den här skiten 😢
Det är hemskt!! Jag hade turen att kunna besöka mina föräldrar i några dagar. De har ett gästhus (med toalett) och då det skulle bli fint väder så kunde vi göra allt utomhus (på behörigt avstånd). De är så gulliga och har servat mig med mat utomhus så att vi inte ska ungås inne. Idag blev dock inte vädret som tänkt…. iskallt så jag fick gå till gästhuset och de gick in för att kika på tv. Känns sååå konstigt men så klart nödvändigt! Men glad det gick att lösa ändå så jag fick ombyte från lyan i Stockholm. Hoppas verkligen detta SKITRN är över snart och att inga fler ska behöva sätta livet till :(((
Jobbar på ett sjukhus i Stockholm och åker i trång tunnelbana varje dag, hemskt! Jobbar administrativt och går omvägar förbi covid avdelningarna och ber att det snart är slut.
Jag jobbar på ett sjukhus…åker tunnelbana till Hornstull (mycket folk), fullt med folk på uteserveringar på Hornstull, går över Västerbron för att undvika trängas på bussar fullt med folk.
Kommer till jobbet och sätter på mig mask, visir, hårskydd, heltäckande kläder och handskar…fruktansvärt varmt…och kliver in på en avdelning full med patienter med covid.
Så sjukt!
Härligt att ha en trädgård att fixa och dona med.
Tycker det här med att länder öppnar upp för turister igen känns lite för tidigt. Går det plan utomlands så kommer folk att åka. Jag ska inte göra det. Håller mig till att åka 2 timmar från mitt hem. Det räcker bra.
Härligt med att ha en trädgård i dessa coronatider så man kan pyssla och dona lite. Tyvärr känns det som en hel del lättar på restriktionerna och tror att faran är över. Vi får bita ihop och kämpa på så hoppas vi på en
” vanlig” sommar nästa år. Ha en härlig sommar! Kram ☀️