Idag blev det äääntligen badpremiär för mig. Jag brukar alltid vara i plurret mycket tidigare på säsongen och då räknar jag inte vinterbad och sånt som INTE är något för mig, utan helt vanliga bad i hav och sjö, men i år har det inte blivit av. Förrän idag. Jag och Thomas tog med barnen till Klagshamn för att i alla fall bada fötterna. Men det var ju jätteskönt i vattnet! Inte ett dugg kallt, inte ens för badkrukor, utan skönt på riktigt. Vi låg i bra länge alla fyra innan det var dags att åka hem och fixa middag.
Ja ni hör ju – det är en himla skillnad på mitt liv nu och för bara några år sedan. Jag satt och kollade en massa bilder från 2018 och bakåt tidigare ikväll och det är blandade känslor på flera plan. Om vi går till det ytliga så känner jag att fy fasen vad jag åldrats på bara tre år. Jag ser äldre och mer sliten ut. Självklart blir vi alla äldre och det syns, men det har liksom inte rullat på så fort med förfallet tidigare.
Det känns tradigt faktiskt, det tänker jag inte sticka under stol med. Jag skulle inte tveka att göra en ögonlocksplastik, spruta in lite botox eller filler i argrynkan och kanske en tear through filler under ögon som sjunkit in i skallen. Jag vet att många tycker att det är fult att vilja ta till plastikkirurgi för något så banalt som skönhet, men det skiter jag i. Jag gillar inte hur jag ser ut just nu, så är det bara.
Sen på ett annat plan så tänker jag på det här med ensamhet som jag skrev om för ca 4 år sen. Det är nog ganska exakt vid den här tiden, för jag skrev om ensamhet vid högtider. Om hur man som singel ofta blir förbisedd när det kommer till festligheter som midsommarafton. Jag skrev om hur jag kände och det ledde till både en artikel på svt.se och att Karlavagnen ringde och ville att jag skulle medverka i programmet för att prata om ensamhet.
När man själv och vännerna är 20-nånting ja då är man i ungefär samma båt och hittar kanske på saker tillsammans. Men sen händer det något när vänner skaffar partner och kanske barn. Då är det många som bara umgås med andra par och skyller på att singelvännen säkert inte vill ändå. Utan att ha frågat. Nu är jag på andra sidan. Jag är inte singel, och på midsommarafton kommer vi att ha barnen. Dock vet jag inte om vi kommer att hitta på något med några andra. Men den dagen vi bestämmer oss för att ha fest(och det är ok att ha det), ja då är det inte bara för par, utan för vänner – oavsett hur deras civilstånd ser ut.
Så glömt inte era vänner. Och ni som är ensamma – jag vet att det är jobbigt att själv fråga, men ibland får ta tjuren vid hornen och kolla runt vad som händer om man inte vill sitta ensam. Det kan ändå hända att det blir så, men då får man försöka göra det bästa av situationen. God mat, bok, podd, kul film och annat. Been there, done that.
Men nu är jag inte ensam. Jag har sambo. En med två barn – en flicka på 8 och en pojke på snart 13. Jag trivs med det, men visst kan man fundera över hur livet var innan och att det var enklare på nåt sätt. Fast var det verkligen det? Nu när jag tänker på ensamheten och allt det där. Det som var en anledning till att jag faktiskt lämnade Stockholm. Livet alltså.
Egentligen var det tänkt att jag skulle tipsa om midsommarklänningar här. Men precis när jag gick in för att skriva fick jag ett meddelande från en läsare som fick mig att tänka. Och som sagt, jag satt och kollade bilder tidigare ikväll. Så inlägget tog en annan vändning av sig själv. När jag skriver såhär så drar texten iväg som den själv vill. Sen korrläser jag och så åker det upp. För det mesta. Ibland behåller jag tankarna för mig själv. Så funkar jag som bloggare. Hur som helst så kommer inlägget med vita midsommarklänningar i ett annat inlägg istället.
Stor kram!! ❤️❤️❤️
Bra att du skriver vad du känner. Det är det som gör din blogg läsvärd och att man fortsätter följa dig. Du är äkta!
Så många influensers är inte det, men som tur är tror jag det håller på att ändra sig. Hoppas du har det bra, vi delar artrosproblem, mina är just nu ”OK”, och jag önskar dig och din bonusfamilj, en härlig sommar. ❤️
Åldrande kropp… Skrynklig hals, nya rynkor i armvecken (!), slapp lite rynkig hud på insidan av låren.
Visst, ansiktet kan man fixa men åldrandet syns ju inte bara där.
Nånstans vid 45 sätter det fart.
Befriande i alla fall att se skådisen Kate Winslet i tv dramat ” Mare of Easttown”!
Inga ingrepp där inte, utan hon ser ut som en helt vanlig 40 plussare. Ovanligt för att vara Hollywood!
Beträffande den egna kroppens åldrande så antar jag att man vänjer sig. Värst i början när det blir stor skillnad mot för 5, 6 år sedan.
Kram
Tänkvärt inlägg. Själv är jag singel, men har ett fantastiskt gift par som alltid hör av sig vid högtider och annat. Dom tar med mig på hotellvistelser och utflykter, så jag är djupt tacksam att dom finns och tänker på mig💕
Apropå åldrande så har jag oxå tänkt på små ingrepp då och då, men har blivit avskräckt då flera bekanta gjort t ex tear through med så dåliga resultat. Det har lagt sig som en kudde längre ned, och på en av dom märktes ingenting alls efteråt.
Så just det låter åtminstone jag vara ogjort, men kan tänka mig annat för att piffa till lite.🙂
Ha en fin dag!☀️
Jag upplever att nu i pandemitider så glöms ofta vänner bort överhuvudtaget. Man ska umgås med få människor och då blir det som att man inte hör av sig lika mycket till dom som inte ingår i ”klicken”, iallafall har jag varit med om det. Men sen är det ju i överlag så att som singel (och utan barn) glöms man bort även om kanske jag skulle uppskatta att få följa med och bada tex eller om det är fest men jag börjar bli van.
Hoff ålder ja.. jag har värsta åldersnojan – hatar att bli äldre. Man hittar rynkor lite här och där, man börjar hänga lite här och lite där. Kombinera det med viktnedgång så får man pyspunka också 😀 Skulle vilja sätta fillers vid mina rökrynkor vid munnen för dom hatar jag!! Så nångång.. då jeflar..
Känner igen det där med åldrande. Gillar inte alls hur jag ser ut just nu. Fast jag tror att det också beror på att jag har gått upp lite i vikt.
Vad gäller ensamhet och samboskap – förhållanden är inte lätta. Men jag måste säga att för mig, som har följt din blogg i många år, värmer det mitt hjärta när jag läser om ditt nuvarande liv. Du verkade så väldigt ensam i Stockholm. Och ditt nuvarande liv är så fullt av just liv. Jag hoppas att du får ha en härlig, rörig, kärleksfull tillvaro i många år framöver.