Det gör ont på in- och utsidan

Hej på er vänner. Det har varit lite ont om inlägg den senaste tiden om man jämför med hur det brukat vara, dvs i alla fall ett inlägg om dagen, med några undantag. För ett tag sen förklarade jag lite om varför det blivit färre inlägg på sistone. För att jag inte mått så bra helt enkelt. Det är så många saker som spelar in och jag vill inte gå på djupet, inte än i alla fall.

Det fysiska – som artros och migrän, är enkelt att prata om. Folk ser inget konstigt i det och reagerar inte som om man vore en annan person än innan man berättade om måendet. Folk vet vad artros och migrän är och vad det innebär. De som inte har det själv kan förmodligen inte sätta sig in helt i smärtan och vad det innebär, men lite koll har de. Som att artros gör ont, att många med artros i knäna får svårare att röra sig (det syns ju), och att det är något som inte går att bota. Bara lindra.

Jag hatar verkligen att ha artros. Jag avskyr hur det begränsar mig. För det gör det, som i Stockholm nu senast när jag faktiskt inte kunde gå så mycket som jag hade planerat. Att visa Thomas mer än jag orkade med. Nu satte knäna stopp för jag hade så ont att tårarna trängde fram, även om jag såklart försökte låta bli att tänka på smärtan utan istället tänka att det är bra att gå. Träning är jättebra. Men när man mår illa av smärtan så spelar det ingen roll hur jävla bra det än sägs vara, det går bara inte.

Det jag ska göra är att träna. Ok. Jag vet det. Det kan lindra smärtan för en del, så kanske även för mig. Dock har jag verkligen ingen lust med det. Det är sanningen. Jag har ingen lust att träna för att jag måste. Jag vill göra det för att jag själv vill, inte för att kroppen är ett jäkla vrak. Det väcker så många känslor att min kropp inte gör som jag vill.

Att vara överviktig är självklart en stor, stor nackdel om man har artros. Och förmodligen en anledning till att jag fått det. Jag har fått diagnosen lipödem, men sen händer inte mer. Ja du har det, tufft för dig. Hejdå. Det är typ så sjukvården behandlar lipödem. De där tunga, tjocka benen som gör att knäställningen blir fucked up och därmed belastar ytterligare. Och överarmarna som är tjocka och så väldigt ömma. Att mäta blodtryck med en manchett gör så jävla ont.

Ja jag klagar nu. Jag har en sån dag då det inte känns bra i mig. Det där inuti är ju svårare att prata om. Det är mer stigmatiserande att berätta om diagnoser och psykiska besvär. Man kan ju verka som ett nutcase då. Ganska koko helt enkelt. Jag går hos psykolog för att reda ut vad det är som gör att jag mår skit, och vad jag ska göra för att må bättre. Jag frågade rakt ut efter en utvärdering om hur koko jag är? Nu VET jag ju att jag inte är knäpp i huvudet och att koko är helt fel. Men när man mår psykiskt illa, då känner man sig lätt ganska ensam, och just lite koko ,för man är ju inte som andra. Tror man. Men det är ju väldigt vanligt med psykisk ohälsa. Ändå är det tabu att prata om det. Man vill inte vara “hon den där som är lite konstig” och som man inte vet hur man ska förhålla sig till. Man, eller jag snarare, vill inte sticka ut just på det viset. Jag vill vara stark på alla sätt. Inte skör eller känslig.

Som tur är går det ju i många fall att må bättre. Det jobbar jag på. Det är tufft och ibland orkar jag inte vara positiv och peppig i bloggen och låter därför bli att skriva för jag vill inte vara nån jäkla dysterkvist. Hur kul är det tänker jag? Jag vet ju att jag fått tipset om att vara positiv, käck och allt sådant i bloggen. Och så ÄR jag inte det. Inte inuti. Självklart är jag ju det också, men nu menar jag de här jobbiga dagarna då ångesten bankar i bröstet och det knyter sig i magen. Stunder då jag bara vill gråta utan att egentligen veta varför. Det är då jag försöker göra som psykologen sagt, dvs att skriva ner saker jag är tacksam över och sådant jag är stolt över med mig själv. Fy fan vad svårt det är ibland. Men nyttigt att i alla fall försöka komma på något litet i alla fall.

Men jag jobbar på. Jag kommer att skriva mer frekvent. Jag kommer att må bättre. Och jag har ju självklart många kul saker som händer i mitt liv, allt är ju inte bara elände, även om det kanske kan verka så i den här texten. Stockholmsresan med gala och romantik var ju till exempel jättekul. Jag tänkte skriva ett inlägg om det också, men först ville jag bara berätta igen om varför det är glest hos Big ass fashion emellanåt. Jag hoppas att ni inte ger upp utan hänger kvar här. För det blir bättre.

Kram!

19 reaktioner på ”Det gör ont på in- och utsidan”

  1. Hej Charlotte. Ja det har mest skrivits om alla lyckade operationer, och inte alls lika mycket om de misslyckade och alla komplikationer de medfört. För det är många operationer som utförts de senaste 15 åren. Jag hoppas att du får må bättre och kan lägga de 13 åren och all ånger kring det bakom dig. Kram

  2. Ojdå, det var kassa resultat. Det är ju helt sjukt att de gått upp till ursprungsvikten eller mer, plus komplikationer. Man har opererat hej vilt utan någon långtidsforskning vilket känns helt galet. Jag förstår om man hade gjort det i de fall där vikten varit livshotande, och sedan studerat resultat över tid. Men inte nästan slentrianopererat folk. Jag tror att man i många fall hade behövt lära sig mer om kost, träning, och framförallt VARFÖR många överätit tidigare.
    Jag hoppas fixa hälsan på annat sätt än att man ska skära i mina tarmar.
    Tack så mycket och stor kram till dig.

  3. Tack så mycket Marie. Ja det ska nog bli bra det här också. Saker och ting blir ju oftast det. Kram!

  4. Bara du bestämmer dig för det så kan du göra något åt det! Kanske denna bildserie/historia kan inspirera dig även om det är litet amerikanskt cheesy så tyckte jag deras resa var fantastisk: https://celebspulse.com/couple-weight-loss-challenge/

    Hon säger “Start small — small changes add up to big results — and focus on each day, not how far you have to go.” She also advises against believing in any magic pill or surgery to get healthy, advising that it’s better to do it naturally.

    Kram

  5. Fina fina du. Psykisk ohälsa, artros och migrän är verkligen triss i piss. Glad ändå för din skull att du får hjälp åtminstone med det inre onda, förhoppningsvis ger det energi på sikt att ta hand om det fysiska med.

  6. Livet är inte alltid på topp, det är helt ok! Tycker om din blogg just för att jag kan känna igen mig i både dina glada och mindre glada dagar. Tycker att du ska blogga om precis vad du vill när du vill! Blir trött ibland på alla som bara ger tips och inte tänker efter först. När det är många faktorer som spelar in så blir det en totalt helhet som ibland känns väldigt tung även om det på andra plan samtidigt är toppen. Allt detta gör det svårt att ta även de små stegen samt att känna sig motiverad. Men jag lovar att du också kommer få alla dina bitar på plats och att du kommer få må bättre, även om det kanske tar lite tid. Under tiden tycker jag du ska fortsätta att pussas mycket!! Många kramar

  7. Förstår att du har det tufft med dina knän och jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få hjälp på något sätt men att operera magen, som Monika förslog, är ingen bra lösning, har gjort det själv och skulle ALDRIG rekommendera någon att göra det pga alla komplikationer det fört med sig, har dessutom inte gått ner ett gram av det… Ångrar mig VARJE dag (och då har det gått snart 13 år sedan jag gjorde operationen…).
    Stöter i min yrkesroll dessutom på patienter i stort sett varje vecka som väljer detta alternativ och i de allra allra flesta fall så blir det inga lyckade resultat och/eller komplikationer…

    Det känns tyvärr i många fall som att de som kommer med detta “enkla” förslag absolut inte utsatt sig för denna operation och därmed inte vet ett dugg vad de pratar om…

  8. Sanningen är att i en uppföljning gjord av överviktenheten här i vår stad så hade samtliga i gruppen gått upp i vikt igen efter 10 år, till ursprungsvikten eller mer + då alla komplikationer både psykiskt och fysiskt som hade tillstött. Så pass skrämmande resultat att deras egen kurator avrådde min vän att göra operationen och avvakta eventuell framtida forskning för bättre metoder.

    Kram till dig Louise, fint att du har hittat kärleken som kan ge dig stöd i allt detta. <3

  9. Kanske är det en del av livet att ibland inte vara i synk. Att vara en människa på insidan och en annan på utsidan, att se ut att må bra utåt men må pest på insidan- vi är många som varit eller är där. Du är inte ensam men du är unik det finns bara en som du. Din smärta är bara din och det är bara du som kan lösa dina problem. Ja, visst kan någon hjälpa men till sist är det bara du som kan hitta lösningen för dig. Jag hoppas att du går hel ur det här och hittar din lösning. Många styrkekramar på vägen.

  10. Ann-Charlotte Larsson

    Åh, vad jobbigt att inte må bra. Men jag tycker inte att du behöver fejka glädje och tjolahoppsan. Tycker att din blogg är som bäst när den ärlig om det verkliga livet. Jag började följa din blogg efter att jag sett dig visa kläder på TV4. Jag blev jätteglad för jag lärde mig att man inte behöver klä sig i tält för att man är stor. Du har fått mig att både köpa jeans och klänningar och det är jag tacksam för.
    Och egentligen så läser jag inte modebloggar för att de är så ytliga. Men din blogg är på ett helt annat sätt och blandad med andra saker så jag kommer att fortsätta följa dig och det gör inget att det är glest mellan inläggen.
    Men en annan sak som jag har skrivit förut är…
    kolla upp Ulrika Davidssons kurser. Man går garanterat ner i vikt om man följer dem och det är inte alls svårt, jag lovar. Och man behöver inte träna alls för att göra det. Det kan komma sen när man blivit lite mindre så att det är lättare. Ge det en chans iaf. Det är jättegod mat. Kram ❤️

  11. Jag tycker att du ska fortsätta vara ärlig i din blogg. Det är väl bara bra för oss andra att läsa om att allt inte är tjolahoppsan hela tiden som det verkar på en del bloggar. Och det är det väl inte för någon av oss. Vill dock såklart att du ska få må bättre.
    Stor kram💕

  12. Hej!
    Att prata om sånt här hjälper så många. Så skönt att läsa att man inte är ensam om att må dåligt på insidan ibland. Vi är så många!
    Stor kram ❤️

  13. Hej Monika. Jag menar inte att ursäkta mig för att jag inte mår så bra, men vill förklara varför det är glesare mellan inläggen nu mot tidigare. Angående magoperation så nej, det kommer jag troligtvis inte att göra. Dels för att jag har mag/tarmsjukdom och operation kan förvärra den (jag har varit på konsultationer och var redo för op men så dog min bror och jag lade ner det. Så jag är insatt i hur det går till). Det vore en quickfix för att gå ner snabbt, och jag vet att många är jättenöjda, men jag vet också de som ångrar det djupt pga komplikationer. Kram

  14. Hej
    Blir ledsen för att du känner att du måste ursäkta dig för att du inte mår jättebra? Det behöver varken du eller någon annan göra. Ärlighet tycker jag om. Inte någon fejkförklaring. Jag tycker du ska operera magen faktiskt. Det är ett jättebra sätt att gå ner i vikt på och artrosen blir med all säkerhet bättre. Många som gjort det är jättenöjda. Ta en chans och få må bra. Hoppas verkligen du nappar på det. Kram ❤️

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *