Jag är fortfarande känslig men jag jobbar på saken

De senaste månaderna eller halvåret kanske jag vet inte så noga, så har jag gått upp i vikt. Det beror på flera olika orsaker som klimakteriet, att jag inte kan röra mig mycket för varje steg jag tar gör väldigt ont i benen. Och det att jag inte kan röra mig som jag vill gör i sin tur mig ledsen och så tröstäter jag till exempel godis. Dock har jag inte ätit mer än tidigare av godis och mat äter jag inte heller i de otroliga mängder som en del verkar tro, plus att jag har min magsjukdom (som jag fått tre olika diagnoser för) som gör att jag springer på toa så fort jag ätit. Fyra, fem gånger efter middagen är mer standard än undantag. Så det känns jobbigt med en negativ spiral. Men jag försöker att inte gå ner mig och känna mig skitful och fet ändå. Jag ser ut så här just nu och så är det.

Att då få höra (när man dessutom försökt göra sig fin) att ”alla” pratar om hur jag gått upp mycket i vikt gör mig ledsen. Skitledsen till och med. Bara jag tänker på det just nu så sjunker hjärtat. Att min kropp ska diskuteras av andra. Att andra gjort det och velat påverka hur jag ser ut sedan jag var ung. Det känns åt helvete. Som om jag inte VET hur jag ser ut? Som om jag inte VET att det vore nyttigt för mig att gå ner i vikt? Att knäna och resten av kroppen med blodtryck och övrigt mår bättre om man inte är tjock, vem vet inte det? För tro inte att den som är tjock inte vet det. – Ja men gör något åt det då kommenteras det. Ja, det borde man ju, men ibland orkar man bara inte.

Jag har kämpat som ett jävla djur de senaste åren med att faktiskt bli fri från en psykiatrisk diagnos som hängt med sedan jag var väldigt ung. Borderline. Kämpat för att må bra inom mig. Att slippa alla tankar på självmord och annat. Det har varit jättesvårt att ha de svarta tankarna och måendet, och riktigt jävla pissesvårt att få först en diagnos som man till och med ändrat namn på för att den är så stigmatiserande. Borderline benämns även som Eips och INGEN säger att den är nån slags ”superkraft”. Tvärtom är det många som inte ens berättar att de har diagnosen borderline utan säger bara att de inte mår bra psykiskt. Man behöver inte berätta att man har en diagnos, absolut inte, men jag kan tänka mig att en del diagnoser är något enklare att berätta om. Borderline är något folk i allmänhet inte vet mycket om, och säger att de med borderline är ”de värsta”. De värsta att vara tillsammans med, de värsta att behandla, att borderlinare är galna (Amber Heard blev ju något av ansiktet utåt för borderline) osv.

Och sedan försöka få vård. Vänta i flera år på en plats och sedan gå all in i något jag hade väldigt svårt för (gruppterapi) för att få må bra. Att vara skeptisk men ändå bestämd att jag SKA bli frisk, att det var mitt mål. Och att jag faktiskt KLARADE det. Att jag öppnade mig, krigade, mentaliserade, funderade, grät, var arg som ett bi, skämtade osv med både terapeut och medpatienter. Det är jag stolt över. Det är ingen examen man firar med bubbel och champange. Ingen som gratulerar en och säger bra jobbat. Men jag vet själv. Jag försöker att inte glömma den bedriften som det faktiskt är att ha genomgått 18 månaders terapi och en massa förberedande kurser på 10 v och avgörande innan dess. Så cirka två år. Och jag stämmer sedan snart ett år inte längre in på kriterierna för diagnosen. Jag kan vara stolt. Jag är det.

Jag försöker att inte ta åt mig och ramla ner i djupa hål när någon till exempel diskuterar min vikt. Hur jag ser ut. Att jag minsann gått upp och blivit ÄNNU tjockare. Men jag är och kommer alltid att vara känslig, oavsett om jag inte har diagnosen borderline längre. En del av oss är känsliga och kan inte bara skaka av sig elakheter (med flit eller ej spelar mindre roll. Ont gör ont) utan tar in dem. Dock kan jag bli av med det onda fortare nu. Jag försöker att mentalisera och att inte låta sånt jag blir ledsen av slå rot och bo i mig.

Jag försöker att få bort ledsenhet genom att kanske prata med en vän, att spela musik som gör mig glad, se en rolig film och annat. Livet alltså. Det är jobbigt emellanåt.