Den stora gastro och koloskopidagen

Om ni tycker att det är för personligt att läsa om min mage, bajs och koloskopi så är det nu ni scrollar vidare.

Jag har ju berättat en del om min besvärliga mage förut. Den som bråkat med mig sen jag var 18 år. Den som gör så himla ont varje dag och gör att jag måste rusa på toa ofta, inte sällan direkt efter maten och ibland innan jag ens ätit upp. Men jag tar storyn igen.

Jag har fått diagnoserna Chrons, Ulcerös colit och Ibs vid olika tillfällen på olika sjukhus. Det är märkligt att man kan få diagnos på kroniska sjukdomar och sen har jag inte den längre…Medicinskt underverk. Eller bara att läkarna inte kan så bra. Jag vet inte.

Hur som helst så har jag alltså alltid ont men har inte undersökts ordentligt många säkert 15 år. Jag har varit hos läkaren och fått remiss för koloskopis men då blir jag alltid hänvisad till Helsingborg för där har de av någon anledning alltid lediga tider. Men inte fan vill jag först åka en buss, byta till nästa, ta tåget till Helsingborg för att sen byta till buss till sjukhuset. Detta när man laxerar och bokstavligt talat är nära att göra i brallan mest hela tiden.

Men i början av oktober märkte jag att det kom mycket blod, jag kräktes varje dag och gick ner några kilon i vikt. Plus att poopet var annorlunda. Så jag gick till vårdcentralen. Jag träffade då en ny doktor och hon sa ganska omgående att det kunde vara cancer i magsäcken och/eller matstrupen. What? Det var jag inte beredd på. Och jag trodde inte heller att det var cancer, men som jag skrivit tidigare så är det klart att man funderar på det emellanåt. Speciellt som det tog 4 månader att få tid för gastroskopi plus koloskopi. Samtidigt.

Eftersom jag svimmat av smärta tidigare vid koloskopi och kräkts som om det inte fanns någon morgondag vid gastro så ville jag bli sövd. Det var därför det dröjt så länge. Men i tisdags var det dags.

Jag började laxeringen för en vecka sen på kvällen och det kändes okej. Pulvret man skulle ha i vatten smakade inte vidrigt och tja..allt gick fint. Tills morgon efter då man skulle fortsätta. Det gick inte lika bra för då satt jag och kräktes i badkaret samtidigt som jag laxerade. Inte så trevligt alls. Därför ser jag lite smått medtagen ut på bilden.

Jag tog nämligen taxi eftersom det snöat och det stod att det var ca 400 meter mellan buss och sjukhus (sjukhuset i Malmö är uppdelat i massor av byggnader på ett stort område där jag inte fattar ett skit) så jag ville inte plumsa fram. Plus att jag var nervös. Det var ett riktigt bra beslut. Tack svärmor för att du insisterade på att jag skulle ringa och beställa taxi kvällen innan 🙂

På plats fick jag en tshirt, en lång kofta samt ett par jättestora pappersshorts med hål i rumpan. Så otroligt snyggt. Och just det, grå knästrumpor till det. Jag svepte upp håret så att jag blev extra chic liksom.

Sen gick jag in för att sövas. Jag hade en massa frågor som jag hade skrivit ner på en lapp, för vem minns allt sånt när man sveps med av läkare, sköterskor, undersköterskor, slangar, nålar och annat. Det är ett tips, att alltid skriva ner frågor man har till läkare. En av frågorna jag hade var ifall de skulle ta prover där man kan se om jag är allergisk.

När jag vaknade så var jag trött men allt hade gått bra. Att jag kräkte ner mig och sängen efteråt är en petitess, det var ju dessutom inte mina egna kläder, haha.
Hur som helst så kom läkaren och berättade att det såg fint ut i tarmen och att hon inte hade sett chrons eller cancer. Proverna kommer dock att ta 3-4 veckor att få svar på.
Så det är ju jätteskönt att det inte är något allvarligt, men samtidigt vore det trevligt att få hjälp med det onda.

Taxi hem, soffan och så var den dagen slut 🙂