Varning för gnäll från mänskliga fotbollen

Hej fina läsare. Hur mår ni? Jag mår..hmm…dilemmat med att låtsas att allt är bra och kvittra på om alla kul saker man gör och ska göra, eller berätta hur det verkligen är? Och därmed få en del att bli skitsura över att jag gnäller. Samtidigt som några tycker det är skönt att känna att man inte är ensam i sitt skitmående.

Det är svårt det där. Men ni som följt mig länge vet att min blogg är ganska osminkad på alla sätt, och då menar jag inte makeupmässigt. Utan det går upp och ner. Jag retuscherar inte mina bilder och de från provhytterna ser ut som när alla andra testar kläder, dvs med byxorna kring fötterna och påsar och annat man har med sig. Verkligheten. Visst är det kul med stylade bilder, jag har tänkt att jag ska bryta av med såna också och det kommer kanske. Sen.

Men nu har jag funderat över att visa verkligheten för den ser ju fan inte alls ut som jag visar den. Jag har skojat om det här med när man tar selfies vs när andra tar en bild på en.

Som den här. Så kan man skoja för alla ser ju att jag gör mig till på båda bilderna.

Men när man sen tittar på de där bilderna vänner tar rakt upp och ner. Utan skoj utan bara förevigar ögonblicket, ja då är det en jävla skillnad.

Den här togs för en vecka sen. Det är så jag ser ut. Och det gör mig ledsen. Jag vet att man ska acceptera sin kropp och utseende och vara kroppspositiv och allt det där, men det är svårt. I alla fall för egen del. Andra kan jag peppa, men det är en helt annan sak.

Jag har ju så mycket ansikte att det räcker till två personer.

Den här bilden har följt mig hela veckan. För jag mår som ni fattat inte så himla bra. Det är lite för mycket med allt så jag känner att mitt liv är ett ständigt sisyfosarbete (google it). Jag säger inte att mitt liv är värre än andras, icke. Men det är mycket motgångar nu. Motgångar och osäkerhet.

Jag ifrågasätter mig själv. Varför fick jag inte jobbet när jag varit där längre, kommer i någorlunda tid (inte först och inte sist), är snabb och kommer bra överens med kollegorna? Ja då måste det ju vara min personlighet det hänger på. Och så funderar jag över om jag är en tråkig och otrevlig person. Och varför det blivit så här?

Sen har vi det här med boende. Jag ska ju vara ute från lägenheten om lite mer än en vecka, och jag vet fortfarande inte vart jag ska bo. Senast igår pratade jag med de som hyr ut och nej, de är inte klara med ansökan, och jag kommer förmodligen inte få flytta in i oktober.

Så då måste jag i så fall flytta två gånger. Det har jag inte råd med. Flyttfirmor kostar! Pga min artros kan jag inte flytta och kånka allt själv, det går bara inte. Den gör så in åt helvetes ont att jag gråter och mår illa varje dag när jag går. Så den stressen är skitjobbig.

Och så det med bilden av mig själv igen då. Att när jag ser mig själv som en mänsklig fotboll så kommer jag inte att våga dejta. Trots att det väl är det jag borde göra för att komma vidare efter Stefan. Jag har stängt ner en dejtingsida jag var med på för att se sitt ex där är bara skitjobbigt, och jag känner mig taskig när jag inte svarar de som faktiskt skriver.

Lika bra att pausa då. Plus att jag som sagt inte alls tycker om bilden av hur jag ser ut från andras håll, och då inte alls har lust att utsätta mig för att bli bedömd av någon ny människa.
Den här tog jag samma dag som den andra. Den ser ju helt annorlunda ut(och då menar jag inte suddigheten) trots att den inte är retuscherad. Det handlar väl om vinkeln och sådär.
Också från förra helgen, men inte heller där ser jag ju ut som jag gör när andra tar foton av mig. Jag känner mest för att stanna inne till våren just nu. Men jag ska ju flytta så att gå i ide är lite knepigt.

Jag är så trött just nu. Fysiskt för att smärtan i benen (artros och lipödem) håller på att ta knäcken på mig. Och för att jag inte kan sova om nätterna, utan flyter bort först mot morgonen. Och så det stressande med jobb, flytt, pengar, brustet hjärta, ensamhet, funderingar över framtiden och sådär.

En vän brukar kalla mig för lilla gummiankan eftersom jag alltid ploppar upp till ytan igen som en gummianka. Men just nu känns det som om den här ankan fått pyspunka. Förhoppningsvis kommer kraften tillbaka och jag ordnar upp saker och ting. Men det känns sådär den här helgen, det gör det faktiskt.

Kolla mer

38 comments

  1. Hej!
    Jag följer din blogg och tycker som alla andra att den är jättebra.Om Jag hade bott i stan så hade jag kommit med släp och hjälpt dig, för så gör vi upp i norr.Men nu är det 115 mil såå…
    Hoppas att det finns någon som skulle kunna ställa upp för dig.Man ska kunna hjälpa varandra utan att vara bästisar.Inte bara hålla tummar å så…
    Önskar dig allt gott!!!!!

  2. Jag tycker också att du är jättefin på bilden! Klart att du känner dig eländig och nere så mycket trista saker som hänt på sistone. Jag hoppas så att saker och ting ordnar sig för dig!

  3. Du verkar ha en jäkla otur just nu, visst sägs det att olyckor alltid kommer i 3! I ditt fall tre asjobbiga, jobbet, kärleken och bostaden! Hoppas verkligen det vänder för dig snart! Och utseendemässigt, det spelar väl ingen roll om man har några extrakilon, du är ju skitsöt!

  4. Åh känner igen mig så himla mycket med korttagning. Var på kalas härom veckan & många tog kort. Förstår inte hur jag kan se så hemsk ut när andra tar kort?! Har gått & mått dåligt sen dess. Mycket mäste handla om vinklar.

    Håller tummarna för att det ska lösa sig på bästa sätt med boende för dig. Tycker att det är så bra att du inte bara skriver om när det är bra, utan även jobbigt. Livet går ju upp & ner.
    Stor kram till dig!

  5. Hej Louise!
    Tycker du är jättefin på alla bilderna. Vissa foton ser man bättre ut på, olika vinklar, så är det för alla. Känner igen mig i dig, vet inte heller just nu om jag ska bo kvar eller inte, tycker det är jobbigt att flytta och kostar ju också. Tjejkompisar är bra att ha men när det kniper så är killkompisar bättre, de orkar ju bära tunga möbler har ibland släp, det brukar inte tjejer ha. Så hur skulle alla kunna flytta om inte killar fanns? Tycker inte om den mörka tid vi går mot, gillar våren och ljuset. Känns bara deppigt. Hade jag bott i Sthlm skulle jag ha hjälpt till att bära saker, det är väldigt påfrestande att flytta. Har en systerdotter i Bromma, så jag brukar ibland åka till Stockholm. Har du lust kan vi ta en fika eller gå ut och äta? Kram

  6. Jag hoppas verkligen att turen vänder för dig snart med hälsan, jobb, bostad och kärlek, det är du sannerligen värd! All pepp till dig, Lina

  7. Hej Louise
    Jag kan förstå att det är deppigt just nu, men ge inte upp det brukar ordna sig. Kan också känna igen mig i det du skriver om foton, men har börjat tänka om när min dotter säger ”flickorna måste ju se hur mormor ser ut”. Utslitet……….. men någonstans är det insidan som räknas, dessutom är du jättefin! Styrkekramar till dig/Anki

  8. Tänk om man bara kunde skita i utsidan och gå på insidan ist.
    Jag vet hur svårt det är att inte klanka ner på sig själv. Men försöker ändå tänka att, jag är bra! Jag kanske inte är smal, har blankt fint hår, vita raka tänder eller de senaste modet. Men jag är iaf snäll. Jag är en skitbra flickvän, en sjujädra bra mamma, en bästa kompis och finns alltid där för mina nära o kära. Jag har folk runtomkring mig som tycker om mig för den jag är. Spelar ingen roll om jag väger 40kg eller 140kg. Jag är den jag är. Och jag är jäkligt bra. Det är dags att börja tycka om och ta hand om våra kroppar!

  9. Fina du! Följt din blogg länge och känner nästan att vi är vänner fast vi inte känner varandra alls:-) Förstår att du har det tufft just nu. Men försök att va lite snäll mot dig själv. Du är ju både snygg, modig, kul, stark och jäkligt tuff! Så det så. Kram! ❤️

  10. Jag har följt dig och din blogg i många år och det känns som om jag känner dig. Vilket gör att jag tycker väldigt synd om dig och sin situation. Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig, främst med ny bostad. Det jag kan bidra med är att hålla tummarna allt jag kan. Och det är stor igenkänningsfaktor det där med bilder och vinklar på bilderna. Tycker inte heller om när andra tar kort utan föredrar en snyggt vinklad selfie. ☺
    Jag önskar dig allt gott och håller tummarna för dig. Kram!

  11. Har inga ord som hjälper eller tröstar men jag känner något oerhört för dig, har följt dig så länge. Från mitt hjärta till ditt skickar jag en massa kärlek.
    Massa kramar!!!!!

  12. Känner igen mig och förstår ditt mående! Har precis kommit ur två skitår. De gäller att dela upp den stora soppan problem i lagom hanterbara portioner
    Att fokusera på de viktigaste först. Lösningarna kan ta tid men när de kommer brukar soppan kunna redas ut ganska snabbt är min erfarenhet. Jag hade aldrig orkar utan en psykologkontkt som stöttade å hjälpte genom samtal under tuff period
    Gällande vikten, du är jätte fin, men när du beskriver hur de påverkar hälsan så skulle ja ta hjälp med den via sjukvården.

    Kram på dig

  13. Oj det här låter sjukt jobbigt! Men det hjälper ej att deppa o tycka synd om sig själv.
    Jag gör en lista;
    Lägg ut på ALLA kanaler o grupper du hittar att du söker bostad. Du kan ju inte bo på gatan! Längre utanför centrum är billigare och i sthlm har ni landets bästa kollektivtrafik.
    Sen blir dett börja rensa hemma. I min senaste flytt fick jag göra mig av typ 75 % av mina grejer pga flytt från hus till liten tvåa. Det var surt men gick det också, saknar inte särskilt mycket av det idag. En regel är att bara ha möbler man orkar flytta själv.
    Hemskt tråkigt att du är sjuk men din vikt, som du haft länge nu, är inget som behöver/ kan fixas nu direkt. Likaså pojkvän, detta dyker nog upp när du börjar komma på banan igen. Ang jobb kan du testa nån ny bransch kanske, nåt enkelt och där det finns fler jobb än journalistik typ butik eller försäljning kanske. Tillfälligt förstås så pengar kommer in. Vill bara ge lite spark i baken om du behöver det, ge inte upp!

  14. Om inte kroppen mår bra gör inte själen det heller, och vice versa. Enkel och självklar logik. Jag har inget recept, men jag har gjort en resa själv och den är det enda jag kan referera till. Den resan kan låta ytlig och totalt ovidkommande för din del, men låt mig ändå berätta, eftersom jag känner igen mig i mycket hos dig.

    Jag började träna så smått och äta mer förnuftigt (nä, detta är inga förnumstiga förmaningar eller påhopp, bara min berättelse), inte minst för mitt onda knäs skull. Nä, ska inte alls förringa utseendet heller, inga kläder som satt skönt och alltid det där undvikandet av spegelbilden. Sakta, sakta, började jag må bättre fysiskt. Knät klarade allt längre promenader, samtidigt som jag blev lättare att bära för min onda kropp. Och när det. fysiska blev bättre, blev min själ piggare också. Gick ner nån klädstorlek, inga drastiska förändringar, och kände mig bekvämare (och snyggare, men det är kanske ovidkommande). Framförallt tycker jag idag om mig själv mer. Kanske för att jag tillåter mig bry mig om mig själv, och faktiskt ser och märker resultat.

    Nåväl, vad vill jag ha sagt? Jag vill inte på något sätt låta som en besserwisser som vet vad som är bäst för dig. Jag vet bara att det självklara, att om kroppen mår bra mår själen bra, stämmer så in i bängen väl.

    Lycka till me ditt liv, nu kan det bara bli bättre!

  15. Vi är många son tänker på dig och önskar att vi kunnat hjälpa dig både med flytt och stöttning. Hoppas att allt löser sig och att du ska få må bra. Du är supersnygg oavsett vem som tagit bilden!

  16. Halloj, utgår från att du stå i bostadsförmedlingens kö och efter alla dessa år borde det vara din tur, systemet är omgjort.
    Viktväktarna hjälper många kvinnor och män dessutom får man kontakt med många trevliga motiverade människor, vem har inte varit med där??
    Att hålla tummarna gäller inte i detta läge, hårt arbete.
    Take care

  17. Jag ser inte det du ser på bilden från fiket. (Eller restaurangen, vet inte vad det var). Jag ser en snygg tjej. I en annan vinkel än jag är van att se dig. Men snygg. Eller OCH snygg. Eller hur som helst. Abaolut inget fel med den bilden.

  18. När jag fotar någon annan, är jag mån om vinklar,ljus,komposition etc,för att få den personen att bli bra på bilden,( är bildkonstnär,så jobbar m göra bilder)…när nån annan fotar mig slänger de upp mobilen,klick,klart,utan att bry sig ett dugg om hur jag ser ut, och resultatet gör mig alltid gråtfärdig. Så jag vägrar bli fotat helt enkelt.Folk får respektera det, o tycka jag är löjlig om de vill. Eller så får de bli bättre fotografer,helt enkelt!

  19. Det där med hur man ser ut på bilder nät andra tar dessa bilder kan va så jäkla jobbigt. Det blir nästan aldrig det man trodde att man såg ut. Men, det är ju en bild av hur man ser ut i en vinkel man har ju hur många andra vinklar som helst och man rör ju alltid kroppen. Ett foto säger inget mer än att det är så man ser ut i det ögonblicket. Du är du på alla bilder och du är en riktig kalaspingla på alla bilder och oavsett.
    Alla dessa tips om hur man ska gå ner i vikt eller kring hälsa är helt onödiga för dessa vet du redan och ibland vill man bara gnälla! Så du får tycka att livet är kasst och må dåligt. Det kommer vända men när vet du inte till dess får du må skit.
    Vikten kan du ta tag i när du har ro omkring dig. Det är inget man börjar med när allt annat är tufft. Så försök att bara hänga med och klara dagarna. Du fixar detta och livet kommer att bli lättare. Du är en fighter! Ta hand om dej fina!

  20. Hej!
    Jag förstår precis känslan. Vägrar oftast att vara med på bild då jag helst har kontrollen själv. Den där chocken över att se en bild någon annan sett förstår jag precis. Tro mig du är inte ensam.
    Jag önskar också att det inte betydde något men det gör du ju. Man vill inte se sig själv i en osmickrande situation och det hjälper inte precis självkänslan.

    Jag tänker inte säga en massa klyschiga saker som folk sagt till mig, för jag vet att det inte hjälper. Vill mest höra av mig och påpeka att du är förstådd till 100%!

  21. Jag vet att du förr skrivit att du inte vill göra en gastric bypass, men du bör kanske omvärdera det? Du verkar ju lida enormt? Varför inte ta den hjälp som finns att få? Vad är egentligen alternativet? Du verkar ju inte klara att gå ner i vikt på egen hand (lägger ingen värdering i det, har själv gjort en gbp av den orsaken) och du plågar ju dig själv så här genom att så ont.

  22. Först svar till ”Anna” som kommenterat här. Jag tycker inte att någon ska råda någon annan att göra en GBP då det inte är dom som får leva med ev konsekvenser. Det är en operation förenat med otroligt mycket risker och bara den det själv gäller kan ta ställning till om det är värt de riskerna.

    Och till dej Louise. Jag tycker oxå du ser bättre ut på bilderna du tar själv ur de vinklar du själv känner/ vet är mest fördelaktiga. Men så är det för alla. Jag ser oftast inte klok ut på andras bilder.
    Förövrigt så fattar jag att livet är skit just nu, det är för mkt för dej med allt, nu får det fan ta och vända!
    Skit i dejtandet en tid. Läk ditt hjärta. Har du inget jobb så åk hem till de dina ett tag. Andas. Kurera dej. Sen kan du ta nya tag. Du vet var jag finns om du behöver prata. Kram A

    1. I och med att jag själv har gjort en framgångsrik gbp så tycker jag visst att jag kan det. Det är dessutom risker med mycket i livet, övervikt är förenat med risker och svår smärta ger en minskad livskvalité.

      Jag tänker att jag kan råda människor till vad jag vill, men det valet är deras och jag håller ju knappast en pistol mot deras huvud.

      1. Man ska aldrig råda någon annan att göra operationen eftersom man inte vet hur just den personens kropp reagerar…
        Jag har själv gjort en GBP (2007) efter påtryckning från omgivning och den har jag ångrat VARJE dag. Lever med alla biverkningar man kan tänka sig, men har inte gått ner ett endaste dugg. Har också i min yrkesroll upplevt många operationer som gått fel…

  23. Hej Louise,

    Jag tycker att du är så söt och verkar så gullig. Artros kan opereras (jag vet), förstår hur du känner det. Det är verkligen inte dig det är fel på!

    1. Man kan i så fall råda någon att göra en utredning för att SJÄLV sen bestämma om det är något man vill göra. Utredningen är både lång och krävande så någon quickfix är det i alla fall inte tal om så länge man inte gör operationen privat och bekostar allt ur egen ficka. Så håller med dig om att man inte direkt ska råda någon till att göra operationen, det råden ska i så fall komma från expertis.

  24. Ska väl inte ge råd till någon man inte känner men jag gör det ändå, det känns som jag känner dig efter att ha följt dig i många år men aldrig skrivit 😉

    1. Jag hade flyttat hem till mor och far för ett tag. Sparat pengar, sökt arbete i butik, du är ju så kunnig vad gäller mode och skönhet. Hyfsat nära till Hässleholm, Kristianstad och säkert fler lite större kommuner eller? Även om du har vännerna i Stockholm så är det billigare att leva och bo i Skåne. Kanske till och med lättare att hitta boende.

    2. Gjort en utredning angående gastric sleeve (ej att blanda ihop med gastric bypass, det är två helt olika ingrepp) för att sedan ta ställning till det. BMI över 40 ger detta kostnadsfritt i landstingets regi, Aleris i Kristiansstad är duktiga på detta. OBS: Jag skriver inte att du ska göra operationen, men att du bör undersöka möjligheterna.

    3. Gått till en ny vårdcentral hemma i Osby och där bett om en kuratorskontakt, det är alltid skönt att prata med någon utomstående när man inte mår bra.

    4. Bett dr på vårdcentralen skriva ut motion på recept och remiss till sjukgymnast så du kan gymma billigt hos en sjukgymnast där allt är i lugnt tempo med bara personer som tränar som går hos sjukgymnasten. Där får du också proffshjälp på övningar som din artros fixar.

    5. Gulliga killar finns i Skåne också 😉

    Bara lite råd i all välmening hoppas du inte tar illa upp!

  25. Du har dina erfarenheter Cattis och jag har mina.

    Påtryckningar är en sak, vilket jag inte tycker jag sysslar med dessutom, jag är övertygad om att Louise kan fatta egna beslut oavsett.

    1. Nu skrev jag inte om egna erfarenheter även om jag är väl insatt i hela ”proceduren” utan att man aldrig kan rekommendera någon till en så pass livsförändrande krävande operation (mycket jobb för att lyckas och många livslånga förändringar som måste göras) då man omöjligt kan veta personens förutsättningar men man kan rekommendera personen att göra en utredning för att sedan med fakta utifrån sitt eget liv och hälsa göra sitt beslut.
      Många vet inte (talar inte om L här) att operationen först kräver lång utredning och livsförändringar innan den blir godkänd för att genomföras. Landstingen är hårda efter att allt för många återgått till gamla vanor efteråt och på så sätt blivit både sjuka och fått en viktuppgång. Jag förminskar absolut inte Louise egen förmåga till att tänka, hon är en väldigt klok kvinna och jag önskar henne allt gott för framtiden.

  26. Har en väninna som gjort en GBP och är jättenöjd. Hon rasade ivikt och fick operera armar o mage från för mycket skinn. Hon rådde mig att också göra en. Men jag är för feg och har som några skriver här ovan, hört om att det kan misslyckas och man kan få en massa problem efter. Jag gick med i viktväktarna. Det funkar för mig. Har på ett halvt år gått ner mer än 12 kilo och fortsätter mot mitt mål – 25 kilo. Minst. Tänker stanna o utvärdera där.
    Kanske skulle du prova viktväktarna? Är ju inte farligt och du äter nyttigt o kan även äta onyttigt om du vill, men kanske inte alltid. För det är ju det onyttiga vi feta skall låta bli – det är i många fall för sött o för fett som gjort oss feta.
    Men naturligtvis är du vacker som du är, men trivs du inte med dig själv bör du försöka göra nåt åt det

  27. Kvinna!! Du är ju jättesnygg! Jag vet själv hur det känns att inte vara nöjd.. men att vara smal innebär inte alltid lycka..såklart kan extra kilon påverka kroppen, leder, knän.

    Men ut och fånga livet! Det finns en man därute som väntar på dig och tycker om dig för den du är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.