Sätt ner foten för att få förändring

Det här är sådant jag skrivit om många gånger förut, så för gamla läsare kanske det känns som en upprepning. Men vissa saker behöver upprepas. Det är lite som att traggla multiplikationstabellen, till slut satte den sig. Så ju mer jag och ni, för vi är många som behöver ta upp vad vi upplever är problem, skriver, pratar, mailar, ringer och försöker påverka, desto större chans att något händer.

Att bara knyta näven i fickan eller bara sitta och vara arg utan att den som berörs hör det, ja det hjälper inte ett skit. Så jag tycker att ni som vill ha en förändring kring mode och storlekshets. Och även kroppshets överlag, ja jag tycker att ni ska höja era röster ni också. Flera gör det, men fler behövs.

img_4642.jpg
43 år och tjock. Men jag vill ändå ha Batmantisha (ni som frågat, den kommer från Gina Tricot och är flera år gammal) och jeans. Inte fladdriga, långa tunikor och leggings.

Jag har varit modeintresserad sedan jag var liten. Jag älskade kläder och tittade på Modejournalen på tv. Jag ritade egna kläder och drömde om att bli modedesigner. Jag funderade över att gå textil-linjen på gymnasiet. Men den låg i Borås och det kändes lite jobbigt att flytta dit ensam vid 16 års ålder. Det kan jag ångra idag.

Men mode har alltid funnits där med mig. Både Haute couture som ingen människa har råd med, om man inte är gift med någon Saudisk oljeprins eller så. Och billigt mode a la H&M och Lindex. När jag var yngre och bodde i Osby fanns det inte mycket till butiker att välja på men vi hade en jag verkligen gillade – New Look hette den. Där köpte jag mina Takano-dressar och även den snygga cerisa Takano-jackan. Det var mycket snyggt från Randiga rutan. Eller så åkte man till Älmhult och JC där det var Marwin som var hetast. För mig iaf. Jag minns lyckan över min vita jacka från Marwin i anorak-modell. Så jävla snyggt en var i den allså. Och min Turkosa tröja. Herregud vad fint när jag matchade den med en flikig svart kjol jag hittade i mammas garderob. Och satte ett par turkosa långkalsonger under (gillade icke tunna äckliga strumpbyxor). Och på fötterna mina svarta favoritkängor. Självklart hade jag permanenta hår. Det var så man såg ut då och det var sketasnyggt. Tyckte man.

Sedan öppnade Klädkammaren i Osby. Märkena var Claire, Kaffe, Vero Moda med flera. Där började jag jobba. Jag utbildade även mig till dekoratör så jag skulle kunna jobba med att skylta i butiker. Helst mode då. Jag har även jobbat med herrmode. Kul på ett sätt, men det ÄR ju roligare med dammode. Men vid det här laget hade jag hunnit bli tjock. Då är det inte lika roligt eller enkelt med mode längre. Det var en anledning till att jag sökte mig till Herr & Herr som butiken hette. För där kunde de inte kräva att jag skulle ha deras kläder och ”vara representativ” (som jag tydligen inte var längre fick jag höra) som ju damklädesbutikerna gjorde.

Nu har jag ju slagit in på en annan yrkesbana med journalistik, men modeintresset har ju alltid hängt kvar för det. Detta intresse verkar många designers, stylister och inköpare inte förstå. Att en tjockis älskar mode. Så de fortsätter att kränga ut fula tantplagg. Sådana som man aldrig i livet skulle sätta på sig om man vore storlek 38 och kunde ha vilka kläder man ville. Men som tjock får man nöja sig. Och ibland bli jätteglad för att man faktiskt hittar plagg som ser ut som vilka kläder som helst. Jeans som är moderna utan en massa konstiga låtsasslitningar och fula krimskramsdetaljer. Toppar som inte bara är raka tält med ett par knappar framtill för att göra det hela ärtigare. Jeansskjortor utan broderier och tantigt lagda veck. Toppar utan tryck med blommor och Carpe diem-budskap. Utan helt normala kläder för en tjej i min ålder. Eller yngre.

För visst ska det finnas kläder även för äldre kvinnor. Men äldre är ju inte samma sak som tjock. Så varför tant och plus size stuket hänger ihop vet jag inte.

Stylister, styla oss som vanliga kvinnor. Och till skillnad från när ni stylar vanliga fotomodeller i storlek 36 där ni VET hur man kan drapera en topp, knyta en skjorta osv, ja ta hänsyn till våra kroppar. Smickra och framhäv. Jag har sett så många gräsliga exempel i till exempel Ellos och H&M’s kataloger genom åren att jag blir både arg och ledsen.

Designers. Jag förstår att man som smal inte alltid har koll på vad tjocka vill ha. Det är uppenbart då väldigt många av oss avskyr ”skäms-hörnen”. Men ta in designers som själva använder plaggen. Eller ta in konsulter som faktiskt VET vad som efterfrågas. Ta mig. För det är ju inte så att ” ja men vi ser ju vad som säljer” som alltid funkar som argument. Det handlar om att utbudet är så litet och trist att vi som drar större ju får köpa vad som finns. Mycket av det vi efterfrågar FINNS inte.

Inköpare och chefer. Lyssna på era kunder. Varför exkludera de med större storlekar? Varför ska vi enbart få handla i ett hörn av butiken? Vi vill också kunna bläddra bland plagg i hela affären. Vi vill dessutom inte bara vara hänvisade till nätshopping. Varför ska man om man drar över storlek 44 sitta hemma och handla framför datorn? Behöva betala frakt och moms. Och retur om det inte passar. Vara exkluderad om butiken har jippon för medlemmar där man får 20% men det inte finns kläder mer än på nätet. Och där gäller inte de där procenten.

Lindex har lyssnat. De har tagit in konsulter som tyckt till. De kommer ändra sitt sortiment. De vågar satsa på kvinnor över storlek 44. De vågar tro på att vi faktiskt också vill ha helt normala, moderna kläder utan tre små knappar, tältform, murriga mönster och Happy happy-tryck. Jag hoppas det kommer att bli så i alla fall, men än ser det lovande ut. Jag hoppas verkligen att andra kommer våga ta efter. För jo, även vi tjocka kan älska mode. Vill spontanshoppa för helgens galej och kunna handla i samma affärer som våra smalare kompisar.

/Louise

 

Kolla mer

10 comments

  1. Åh vad du skriver bra! Precis så är det, vi 46:or vill också vara snygga och kunna spontanhandla. Jag vägrar ha tältkläderna som hittas på de undangömda avdelningarna. Jag hoppas verkligen att alla inköpare läser vad du skriver. Heja Heja! Kram Annette

  2. Absolut håller med dig! du borde skicka ut ett brev till alla inköpare på kedjorna och hänvisa till bloggen och dina läsare och Nyhetsmorgon där du var med.

  3. Tänker ofta på Dressman som har stora storlekar och en egen butik för män. Ok det kanske inte är så kul för dem att förvisas till Dressman XL butiken men den finns i alla fall. Varför finns det inte lika stora storlekar för kvinnor? Tror det finns kläder ända upp i 5XL för männen.

  4. +1
    Och redan förra veckan skrev jag mail till HM och KappAhl efter att ha tröstat en kompis som både precis skulle begrava sin far och i sommar döpa sin dotter, och ingen av dem butikerna hade tillstymmelse till NGT plagg som varken lämpade sig till dop el begravning!! För som tjockis så befinner man sig tydligen bara hemma i sina pyjamasliknande plagg, huuuuu för att en sån som oss antingen går på galej eller har ett jobb som kräver klädkod!!

    1. Haha,ja lite så är det ju. Hemmauniform finns ju. Bevare oss för större tjejer som gör sådant som alla andra och vill kunna klä sig därefter. Hoppas din kompis hittar ngt. Ellos, kanske MQ(deras större serie), Asos.com eller kanske Lindex? Lindex har ju inte genomfört sin förändring än, men finns några söta plagg för dop på Holly & Whyte.

  5. Det behöver verkligen säga igen….och igen.
    Så märkligt att ingen nappar och sett länken mellan alla bantningshistorier i tidningen och privat personerna garderob….
    Hade jag haft pengar hade jag startat ett företag med folk från denna bloggen. Kunskapen och trixen hur man ska klä sig finns här, gratis och är bra.
    Bara att anställa och köra igång. Men kapital behövs…..vem ringer draknästet?
    allvarligt talat tycker jag man ska bojkotta affärer som minskar/tar bort större storlekar i affären. Det gör jag i Malmö iaf. Hur finaaccosearer de än har köper jag inte det om byxorna inte går över mina knä

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.