Min träning, kost och viktminskning hittills

Hej mina vänner! Tack för all feedback och glada tillrop angående att det nu börjar synas lite på mig att jag börjat träna och försöker tänka på kosten. Jag ska inte säga att jag äter nyttigt och bra samt regelbundet än, för det gör jag inte. Men jag är på väg. För det här är ingen bantningskur för mig utan en livsstilsförändring. Ska det hålla så tror jag att jag får köra på i min takt. Visst hade viktnedgången gått snabbare om jag kört ett strikt matschema, absolut! Men risken finns också att jag hade tröttnat. För så är det ju ofta med oss som är överviktiga, dvs vi tröttnar och faller tillbaks i gamla mönster. Jag gör det och många med mig. Jag märker nu när jag haft semester hur lätt det är att ramla ner i slöhetsfällan.

För nej jag har inte tränat så mycket, druckit alkohol och ätit mat som inte varit så nyttig alla gånger. Fikat har jag också gjort. Jag har brottats med det dåliga samvetet över det här, över om jag ska må kasst eller om jag ska känna att okej det var semester men fall för fan inte tillbaks i skiten igen. Det senaste vann. För dåligt samvete gör ingen glad. Jag hade en skön vistelse i Skåne. Jag tränade inte som jag hade tänkt men dock, jag tränade några gånger och jag till och med sprang. Okej lufsade som en gammal maläten björn är väl snarare det jag gjorde men ändå, jag försökte. Och det gick bättre än väntat. Tiden var askass och pappa gav sig till och med ut och kollade efter mig en gång för att det tog sån tid…ehm. Men tiden är inte det viktiga i början utan att man GÖR det. Prestationer i form av tid och muskler och annat får komma sen.

Jag är bara i början av min förändring av kost och träning som jag tänkt ska leda till en snygg och sund kropp, en kropp som orkar mer och är motståndskraftig. En kropp som inte gör ont helt i onödan. För att ha ont i leder och rygg som i mångt och mycket kommer av övervikt och/eller dåligt uppbyggda muskler är onödigt. Det är inte bara tjockisar som har ont, det har även smalisar och mellisar. Och i många fall är det som sagt var på grund av att man inte har tillräckligt med muskler som håller upp kroppen utan lederna får jobba på övertid istället. Så dumt. Att vara smalfet är inte bra det heller. Det vill säga att vara smal på utsidan men att ha en insida som är fet och otränad. Nix, inte bra. Så alla behöver röra på dököttet. Jag låter kanske nyfrälst men det är jag inte, detta är ju något som vi alla vet och har vetat länge. Inga nyheter där inte. Men det nya för min del är att jag faktiskt tagit tag i det och inte bara pratar om det. För det hjälper inte och ingen kommer att göra det åt mig hur mycket jag än skulle önska det. Och nu när jag börjat vill jag inte att någon annan ska göra det heller.

Jag är glad att jag inte opererat mig. Jag vet att många tycker att gastric bypass är det bästa de gjort. Det tyckte en släkting till mig också. Hon gjorde sin för 6 år sedan och har gått ner över 100 kilo. Så i hennes fall var det mer eller mindre nödvändigt. Men i en del fall undrar jag hur läkarna godkänt operationerna? Efter operation har jag förstått att man behöver ta järntabletter och vitaminer då kroppen har svårt att bilda och tillgodogöra sig detta på egen hand. Min släkting tyckte att det var ett litet pris att betala. Nu såhär sex år senare har hon dock fått problem, det hjälper inte med järntillskott utan nu måste hon byta blod var tredje månad livet ut. Inte vidare kul. Så ni som inte är extremt feta, försök på egen hand först! Jag vet att många gjort det tusen gånger redan, men gå till gym och skaffa en pt. Det är dyrt, det är inget snack om saken att det kostar. Men det är ändå billigare än att behöva byta blod fyra gånger om året resten av livet. En pt kan även hjälpa dig med kostråd eller så tar man helt enkelt även hjälp av en dietist. Så en investering i dig själv kanske kan vara något att tänka på. För träningen blir roligare och mer mångsidig än att bara gå iväg och trampa på en cykel, gå på löpbandet och köra lite crosstrainer. Då hade jag tröttnat efter två veckor skulle jag tro.

Det här med att ändra sin livsstil behöver som sagt var inte gå över natten. Min egen förändring sker gradvis. Min pt (personlig tränare alltså) ville att jag skulle skriva ner allt jag åt. Väga, mäta och kolla kalorier på livsmedelsverkets sida. Då blev det sådär jobbigt igen. Jag fick ångest och tyckte inte det var lika kul längre. Jag gjorde det dock i cirka fem dagar för det är nyttigt att se vad man stoppar i sig egentligen, det är det! Både jag och Linda kom däremot fram till att det kanske inte var det optimala för mig att göra så. Men däremot har jag blivit nyfiken och jag undersöker och provar mig fram. Jag läser på baksidan av brödpåsarna och väljer det med minst sockerhalt. Jag tänker mig mer för när jag kastar ner färdigmat i kundkorgen. En måltid behöver inte innehålla mer än ca 500 kalorier, men vet ni att en  sån där liten sketen Findus paj innehåller cirka 600 kalorier? 600 för en liten paj man knappt blir mätt av alltså. Det tål att tänkas på. Så matregistrering, om än för ett litet tag, kan vara bra för att ändra sitt tänk.

Godis har varit min last. Jag älskar godis. Men sedan jag började träna äter jag det sällan. Det händer, det gör det. Men det är inte den njutningen längre. Ofta när jag köpt och ätit det tidigare har det berott på gammal vana och uttråkning. För så är det ofta, jag är uttråkad och då stoppar jag i mig skit. Till vilken nytta? En rolig sak är att när jag nu väldigt väldigt sällan köper lösgodis så har mina smaklökar fått lite fnatt. De vill inte alls ha det där söta längre utan de vill hellre ha lakrits. Det behöver inte ens vara särskilt mycket, bara det är lakrits. Det gillar jag.

Det här blev längre än vad jag hade tänkt men jag hoppas att ni orkat läsa hela. Det kommer direkt från hjärtat rakt upp och ner bara. För er tjejer som bor i Stockholm så tänkte jag tipsa om att mitt gym Rosa skrot firar min namnsdag den 25 augusti genom att ha bra priser på medlemskort. Eller nä, inte min namnsdag kanske även om den är samma dag, de firar 2 år snarare och har därför bra pris på 50 st medlemskort den dagen. Så det kanske är läge att komma loss? Eller fortsätta på den inslagna vägen. Och när det kommer till personlig tränare så kan jag varmt rekommendera fina Linda. Hon peppar och får en att våga, att känna att jag kan, jag ÄR bra, det här fixar jag! Hon gör passen roliga fast de är skitjobbiga, haha.

Hur som helst så tackar jag för er pepp och hoppas att jag kan peppa och inspirera er tillbaks. Tusen pussar och kramar till världens bästa läsare ♥♥♥ /Louise

 

Continue Reading

Första delmålet avklarat

20140802-004215.jpg
Jag tog mig en liten paus på några sekunder för att knäppa det trolska i skogen på Klinten.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har tränat så mycket som jag hade tänkt under tiden jag varit här i Osby. Men det har varit så himla varmt ju! Plus att latmasken i mig väl hellre har gjort andra saker. Men jag har tränat också. Faktiskt. Som ikväll då jag tog mig upp på Klinten och sprang ett varv. Rundan är inte lång alls, bara 2163 m har jag för mig. Men nu vill jag ju försöka spring-lufsa så smått. Bara för att det är skönt. Promenader är bra men jag har alltid tyckt att det är lte tråkigt att bara gå, jag vill hellre springa. Men det har jag inte kunnat göra eftersom jag varit och egentligen är, för tjock. Det sliter för mycket på lederna helt enkelt. Min pt tycker egentligen inte att jag ska börja med lufsandet än men jag kan inte låta bli. Jag försöker dock lyssna på kroppen och om det gör ont tar jag det lugnt. Idag lyckades jag springa 3/4 av rundan. Jag tvingade mig att gå 500 meter också så jag inte körde på enbart envishet och tog ut mig för mycket och kanske inte hade känt av kroppen som jag borde. Men gött var det!

Att känna att jag gör det, det är det fina i kråksången. Det går långsamt och jag har en allt annat än vacker stil när jag tar mig runt men sådant får man försöka skita i. Jag hälsar glatt på medmotionärer och tänker att va fasen, någonstans ska man ju börja! Att sitta hemma på röva och känna att man är för tjock för att visa sig i spåret hjälper ju liksom inte.

20140802-004221.jpg
Duschen efteråt var en skön belöning. Att tvätta bort blodet efter alla miljoners miljarders knott och mygg som höll på att äta upp mig var gött. Grillad rödningfilé med potatis från trädgårdslandet efter duschen var inte heller fel. Alls.

Givetvis kommer det att bli enklare att springa ju lättare jag blir. För det ÄR jäkligt tungt att dra runt på en massa extrakilon i vanliga fall och ännu värre när man motionerar och allt skumpar och far hit och dit. För även om jag inte tränat så mycket här så har jag faktiskt gått ner i vikt hela tiden ändå. Nu är jag nere på mitt första delmål om minus tio kilo. Det känns riktigt bra. I mitt fall handlar det mycket om att jag inte äter speciellt mycket godis längre. Det händer men det är inte så ofta och faktum är att jag är mer sugen på lakrits numera än på sött plockgodis.

Jag har även lyckats få till sovvanorna bättre. De är inte så bra som de borde men fasen så mycket bättre än tidigare. Jag hoppas att jag kan hålla i det här när jag kommer tillbaks till stressen och vardagen i Stockholm. Men jag får ta min envishet till hjälp och hoppas att det kommer gå bra. Det SKA gå bra.

Nu är det bara lite mer än en vecka kvar innan jag drar norrut igen. Än har jag ingen längtan upp men den kommer kanske snart. Det hoppas jag annars blir det tufft att åka. Det ska bli kul med gymmet igen och att komma igång med skrivandet på allvar. Men än tänker jag njuta av sommaren här nere i skåne.

Puss och kram på er vänner.

Continue Reading

Personlig träning på Rosa skrot

Godkväll på er. Nu har jag varit på gymmet och kört utav bara helsike vill jag lova. Idag körde jag kondition med intervaller. 45 sek kör jag som fanken, sedan vila i 15 sek och så på det igen. Detta gör jag i 5 omgångar så det blir 5 minuter. Först gick jag i snabb takt i backe, sedan rodde jag, efter det cyklade jag och så crosstrainern. Detta körde jag för fullt i två varv. Och ja, jag var helt slut efteråt men det var riktigt skönt. Efter duschen tog jag tjuren vid hornen och vägde mig. Som jag skrev i förra inlägget trodde jag att jag hade gått upp ett kilo eftersom jag petat i mig en del onyttigheter. Men nej, det var fel som tur var. Nästan ett och ett halvt kilo neråt istället. Jisses så skönt! Jag vill ju inte skriva vad jag väger men jag kan säga hur mycket jag gått ner sedan jag börjat träna. Och försöker undvika sötsaker och äter lite mer grönsaker. Jag måste bli bättre på att äta regelbundet också men det kommer. Men hittills är det nästan 7 kilo. Det går inte fort men det går. Det är jag som gör jobbet men utan underbara Linda hade det inte gått alls lika bra.

20140626-202117.jpg

Linda Löfroth är alltså min personliga tränare, eller pt som man säger för att korta ner det. Linda är den som hjälpt mig känna mig hemma och blir trygg med att träna. Och som dessutom visat mig HUR jag ska träna. För det är inte så självklart som man kan tro. Utan henne hade jag förmodligen bara gått in och använt maskinerna. Nu vet jag dels hur jag ska använda dem och vad jag ska göra för att variera träningen. Anledningen till att det kallas just personlig tränare är att det är…personligt. Träningen läggs upp tillsammans och efter vad man som kund är ute efter. Olika tränare fokuserar på olika saker. Eftersom Linda själv gjort den så kallade ”viktresan” så är det ett av hennes specialområden. Att komma igång med träning, träning efter graviditet, viktminskning och mental coachning. Så jag och Linda har även samtal. Samtal om vikt, tankekontroll− det vill säga att jag det är JAG som bestämmer över mina tankar och mitt liv.

20140626-202156.jpg

Vi har även lagt in vägning och mätning men det är såklart frivilligt. Folk har olika mål med sitt tränande och pt-tider, någon vill som jag må bättre, bli starkare och gå ner i vikt. Andra kanske tränat länge och vill komma vidare, någon kanske behöver en pt för att överhuvudtaget komma loss med träning. Jag som aldrig tränat på gym tidigare har verkligen behövt Lindas pepp och instruktioner. Jag har lärt mig att lägga upp egna cirkelträningar, jag vet hur jag ska träna utan att skada mig.

20140626-202418.jpg
Ja det kostar pengar med en pt, det gör det. Men jag lovar att det är värt det. Många lägger pengar på viktväktarna, iTrim och andra viktminskningsställen. Det är såklart upp till var och en men jag tror på det gamla hederliga sättet med träning, äta regelbundet, dra ner på socker, fett och annat. Det och ett sjukhelsikes jävlar anamma. Plus en pt för att komma igång. Jag själv har många kilon kvar men jag är på rätt väg och jag känner att jag blir starkare. Ryggen gör inte riktigt så ont längre sedan jag börjat träna. Kondisen har också blivit några snäpp bättre.

Jag låter säkert som en nyfrälst men det är jag ju på sätt och vis också. Så ni som bor här i Stockholm och aningen redan tränar eller som funderat på att börja träna, jag kan rekommendera Rosa skrot. Det säger jag helt ärligt och det är inget jag fått betalt för, det ska ni veta. Men jag gillar stämningen, att stället är fräscht, att man får låna handduk och att det står schampoo, balsam, inpackning och tvål i alla duschar. Det är inspirerande att se hur alla tar i och ger järnet utifrån sina egna förutsättningar. Så boka tid hos Linda med er nu, ni lär inte ångra det. Och så lovar jag att finnas där som träningskompis och peppa. För prisuppgifter om medlemskort och personlig tränare är det bara att höra av er till Rosa skrot.
Gå gärna in på Lindas blogg och läs mer. Bloggen heter En förändring för livet och länken har ni här.

Vill ni börja träna nu i sommar så har de extra bra pris nu med 699:- från nu till 1 september.

En kopp varm mjölk nu och sen sova. Imorgon ska jag vara med på mitt första cirkelträningspass i grupp. Scary 😉 Puss och kram

Continue Reading

Just do it!

pagymmet

Idag har jag varit på Rosa skrot. Det var jag igår också. Jag har varit helt otroligt trött de här dagarna men nej, jag skulle gå dit om jag så skulle ..tja..nåt på kuppen. Givetvis hände det inget förutom att jag faktiskt kände mig stolt över mig själv som tog mig dit trots att jag verkligen verkligen inte ville. För det är ju inte så att jag helt plötsligt förvandlats till någon som älskar att träna och vill göra det varje vaken minut. Fast jo, jag tycker att det är roligt att träna. Det gör jag faktiskt. Men motståndet finns där ändå och det var just därför jag masade mig iväg. För att komma över det.

Jag vet att många träningsovana, tjocka som smala drar sig väldigt mycket för att gå till ett gym. Och jag förstår dem/er. Jag har ju själv varit där. Tankarna om att folk kommer att titta på mig, döma mig, kanske till och med fnissa i smyg åt mig. Då vill jag helst bara gömma mig. Plus att det är skitjobbigt. Men så kommer viljan och jävlar anamman i mig fram och säger att – men va fan(ja den där viljan svär faktiskt ganska mycket) låt dem fnissa då! Låt dem tycka att du inte är lika het som de med vältränade kroppar. So what om min rumpa och mage gungar mer än andras när jag traskar på löpbandet. Det får vara så! För jag ÄR ju där. Och jag är där av en anledning.

Dels så vill jag gå ner i vikt för att känna mig snyggare hur krasst det än må låta, men den största anledningen är att jag vill bli stark och sund. Att bättre kunna stå emot sjukdomar, att ha kondis att leka med kompisars barn (kanske ett eget också, vem vet?). Jag vill känna att om folk tittar på mig så varsågoda, gör det för jag duger minsann. Nu är det mixade känslor, ofta tillskriver jag folk tankar som de kanske inte alls har. Att de gör just det där med att fnissa, döma och titta snett. För visst gör en del faktiskt det, det vet jag. Men de allra flesta gör inte det. Och om de gör det så kan jag ju inte göra något åt vad andra människor tänker, men däremot kan jag göra något åt hur jag väljer att ta emot dessa känslor och handlingar. Att bara strunta i folks åsikter låter ju jättebra men det är bara att inse att de flesta av oss gör faktiskt inte det. Men jag försöker att inte bli lika ledsen om någon inte tycker att jag duger.

Och nu försöker jag faktiskt göra något åt det. Inte bara kroppsligt genom att träna på gym utan även själsligt. För med min pt har jag bra samtal. Övervikt sitter ju inte bara i att man tuggat mer än andra. Eller det har man kanske men det är ju inte för att man varit hungrigare utan ofta är det ett substitut för annat. Godis för att man är ledsen, kakor för att man belönar sig. Man kan vara skicklig på att bestraffa sig med onyttigheter och överätande också. De bakomliggande orsakerna skiljer sig såklart från person till person. Man kan ha varit med om jättetuffa saker i livet eller så har man kanske glidit på en räkmacka, inte vet jag. Men det finns såklart orsaker bakom. I några fall kan det dessutom handla om sjukdom, men de flesta blir inte tjocka enbart på grund av ett kroppsligt fel som till exempel problem med sköldkörteln eller magen.

I mitt fall började det med just magen. Att jag fick diagnosen Chrons sjukdom. Detta har sedan ändrats under åren. Men med diagnosen fick jag cortisontabletter. De binder vatten så man kan se svullen ut, men de kan även trigga hunger och sötsug. Och OM de gjorde det på mig. Jag gick upp på natten och åt jordgubbskräm. Jag var tvungen. Trodde jag. Så där började min egentliga viktuppgång. Men den kan jag ju inte skylla på hela livet. För jag vet att jag rör på mig för lite(eller rörde), åt för oregelbundet, stoppade i mig för mycket socker. Självklart är det lätt att vågen visar mer och mer då.

Men man kan göra något åt det. Jag har tagit mig till ett gym. Jag hoppas att jag kan inspirera er att göra detsamma, eller bara fortsätta om ni redan börjat. Både det här och mitt förra inlägg har sin upprinnelse i en lång och fin kommentar jag fick förut idag från en tjej som blir inspirerad av min blogg. Det gör mig så glad och stolt. För det är lite av grejen med bloggen, det vill säga att inspirera på olika sätt. Om det så gäller att hitta kläder eller annat.

Tillbaks till gymmet ett tag, och kläderna där. Jag har ”riktiga” träningskläder på mig, men jag ser även de med vanlig tshirt och tajts. Jag själv tror på att kanske köpa i alla fall ett par träningstajts och topp till att börja med. Att känna att nu är det på riktigt på nåt sätt. Visst kan man träna lika bra i en bomullstshirt (kolla bara på de i Biggest loser) men den blir blötare och känns mer ofräsch. Man behöver ju alls icke köpa det dyraste man kan hitta. Det går att beställa från till exempel Ellos och Cellbes som har träningskläder långt upp i storlekarna. Eller som jag som kör med Röhnish. De har både vanliga och plusstorlekar. Jag har sett ett långt snyggt träningslinne på Rosa skrot som är just från Röhnish och jag är så sugen på det. Jag tror jag ska ta och testa det och en sportbh imorgon. De har ju 30% rabatt nu så det gäller att passa på. En bh behöver jag i alla fall. Jag har även sett att Campadre har en kampanj med Bagheera imorgon. Kanske kan vara värt att kolla in? Och ni som funderar på att börja träna, just do it! Kanske med mig på Rosa skrot så kan vi peppa varann? För er ute i landet så lovar jag att försöka peppa på avstånd också.

Okej, nu har jag skrivit av mig lite. Dags att kolla filmen på tv och sen komma i säng i tid så jag orkar upp till möte med af och sen pt..plus en massa annat.

Puss, kram och sov gott vänner

 

Continue Reading

Det var mig en härlig dag

Visst har det varit en helt härlig påskafton? Vädermässigt i alla fall, sedan vet jag inte hur ni firat eller icke-firat denna dag. Jag är som bekant kvar i Osby och även mormor är här hos mamma och pappa några dagar. Det är så mysigt. Ikväll blev det dessutom premiär för grillat för denna här. Jag har inte kollat hur vädret ska bli imorgon men jag hoppas på lika fint då också så jag kan slänga mig i en baden baden och suga åt mig solsken i stora lass. Kanske jag till och med tar mig ett dopp. Jag får se, jag är ju inte helt i form än och blir sjuk för minsta lilla.  Jag laddar batterierna för fullt här nu så jag blir frisk och någorlunda pigg till träningen ska ta sin början. Min livsstilsförändring helt enkelt.

Jag har redan försökt sluta med socker i kaffet men fy vad det är äckligt alltså. Jag har lite mjölk i men det är ändå inte vidare gott. Men för min del är det bara koffeinet jag vill åt så jag väntar ofta tills det svalnat och sveper då det, så det är gjort liksom. Sedan blir det att dra ner på socker i övrigt också. Och salt. Och mjöl. Ni vet, helt basala saker som man vet att man bör dra ner på om man dels vill gå ner i vikt och om man dessutom tränar känns det ju dumt att stoppa i sig en massa skräp. Ibland är ok så länge ibland verkligen bara innebär ibland. Jag kommer inte att ge mig, det här ska minsann gå vägen!

För operation är ett drastiskt steg som för mig är sista utvägen. Jag har ärligt talat inte varit duktig på att banta tidigare. Det misstänker jag att många som opererats inte heller varit. Att man verkligen VERKLIGEN har försökt på egen hand. Jag förstår dem som bara blir så trötta att de känner att nej nu skiter jag i det här för jag vill att det ska gå FORT. För det går ju fortare att gå ner när man gjort en operation än när man enbart tränar och lägger om kosten. Det säger sig självt. Och just det här med tiden är nog den största boven för mig. Jag vill gå ner mycket och snabbt. Att se målet där långt långt iväg, typ om ett år känns ju som en hel evighet av slit. Men nej, nu jävlar! Någon gång måste ju det där året av slit börja. Så istället för att tänka på det ska jag GÖRA det. Jag hoppas få med fler på tåget.

Vet ni, egentligen skulle jag bara skriva att jag nu beställt en ny vårjacka. Men så halkade jag iväg lite (som så ofta). Det blir i alla fall samma parkas från Ellos som den där knallrosa men nu i marinblått. Den svarta är slut i de större storlekarna men en blå kan nog också bli bra. Snyggt till jeans tänker jag.

39-8594399:- kostar jackan vilket är ett bra pris redan från början men jag använde mig av en 50% rabatt mamma hade fått. Och så lade jag till express så att jag ska hinna få hit den innan jag åker från Osby på onsdag. Jag tror det landade på 318:- till slut. Håll en tumme för att jag ska trivas i den här. LÄNK om ni själva vill beställa.

Sådär, dags att krypa ner och sova en runda. Bilder från min påsk kommer imorgon eller så. Kram på er raringar.

Continue Reading

Så många som får de där goda råden

Hej vänner! Oj vad många kommentarer det kommit på mitt inlägg om tjockisar som lovligt byte för alla besserwissrar, alternativt omtänksamma vänner och släktingar som menar väl men att det  ofta blir väldigt missriktat. Det är sorgligt att så många av oss känner igen sig i detta med att kända och även okända människor kommenterar ens vikt. Ens kropp. MIN kropp!

De flesta av er har skrivit klokt och träffande om hur det är att antingen vara på den tjocka sidan, och i några fall insiktsfulla människor på ”andra sidan”. Det vill säga de som kanske kommenterat utan att riktigt förstå hur illa det tar. För i de flesta fall tar det illa men alla kanske inte visar det. Många vill ge en spydig kommentar eller fräsa ifrån till svar på den där kommentaren om hur denne ska göra för att gå ner i vikt. Men samtidigt är det lite svårt att fräsa till, eller ens lugnt säga att det sårar, för man tänker samtidigt att jo, men det är ju sant. Jag ÄR tjock och jag borde gå ner i vikt. Då blir det svårt att argumentera och visa hur förbannad eller sårad man blir. Jag säger ifrån mer och mer. Jag är inte rädd för konflikter och har jag något att säga gör jag oftast det. Men det ÄR svårt. Och de som inte säger någon utan kanske till och med ler lite skuldmedvetet och mumlar något för att bara komma ur situationen krattar förmodligen bara för fler kommentarer av samma sort då den som sagt det där jobbiga/taskiga kanske tror att de gjort vederbörande en tjänst.

Men så är det oftast inte. Vi vill inte ha den där ”tjänsten”. Som jag sa är det mest en massa kloka kvinnor som kommenterat här men en och annan som ser sig själv som en moralens väktare har också slunkit igenom. Jag funderade över att ta bort en av de senaste kommentarerna här som handlar om just detta. Att utse sig själv till högre stående än de dumma överviktiga som behöver upplysas. Men jag tänkte att det kan vara intressant att se hur en del människor faktiskt funderar och fungerar.

”Att man sneglar på en överviktig som äter är för att det pågår ett missbruk”. Alla som är överviktiga har alltså ett matmissbruk och ska genast sluta upp att äta offentligt på matställen? För då får man liksom skylla sig själv om man får sig en känga. Att gå till en psykolog för sina problem? Ja tänk om det vore så enkelt att bara gå dit och pang är det löst. Jag blir uppriktigt arg när sådana människor sätter sig på sina höga hästar och verkar se sig som förmer än andra. Jag har sagt det förr och säger det igen. Överviktiga stod INTE sist i kön när gud delade ut hjärnceller. Vi förstår precis lika bra som andra. Varför vi fortsätter vara tjocka? Tja det finns det många orsaker till men framför allt så ska ni andra skita i vilket! Tills vi ber om hjälp. DÅ kan ni komma med alla goda råd som vi hört tusen gånger förut och säkerligen sagt till oss själva.

För jo, jag vill gå ner i vikt. Det vill jag absolut för jag är inte hälsosam när jag väger för mycket. Jag kommer inte att stå på barrikaderna och säga att jag är tjock och stolt. Jag kan vara tjock och jag kan vara stolt, men jag är inte stolt över min fetma. Absolut inte. Däremot anser jag att människor ska få se ut hur de vill, tjocka, smala, mitt emellan utan att behöva ta emot alla dessa enerverande ”goda råd” när vi inte bett om det.

En stor stor stooor kram till alla som kommenterat och delat med sig av sina erfarenheter!Det är härligt att se att så många reaktioner och kommentarer. Det gör mig peppad att fortsätta skriva. /Louise ♥♥♥

 

Continue Reading

Tjockisar är lovligt byte

Med lovligt villebråd menar jag inte att det är säsong på älg, rådjur eller kanske vildsvin. Vildsvin ligger väl i och för sig lite i stil med det jag tänker på, för ett vildsvin är ju en gris och grisar är tjocka. Ni ser vart jag är på väg va? Ja självklart talar jag om att det är fri jakt på tjockisar året om. Detta drabbar även smala tjejer, de som är det av naturen och inte för att de äter barnmat för att bli smala. Fast nu pratar jag om det som ligger mig själv närmast så får man applicera det på vem man vill.

För det är ju så här att om någon är tjock ser sig många  manade att ”hjälpa” denna stackars tjockis. Man berättar hur tjock personen (jag) är. Att jag måste sluta äta det och det och börja träna. Till en början håller jag god min i fult spel. Men sedan blir jag riktigt förbannad. Varför tror ens närmaste familj och vänner att de har RÄTT att berätta detta för mig? För att de älskar och tycker om mig och vill mitt eget väl. Jo…tack. Men nu är jag redan mycket väl medveten om att folk tittar på vad och hur mycket jag tar på tallriken på en middag(ska hon ha allt det?). Det är inte njutbart att äta i sällskap med folk längre. På riktigt. Jag känner mig ändå bara som att folk analyserar vad jag stoppar i käften. Hur det kan vara så intressant vet jag inte men jag vet att det ÄR så. Alla gör inte det men det finns sådana. De säger kanske inget under middagen men i en diskussion om annat där vikt är med så kommer den där middagen upp. Hur mycket potatis tog du? Du tog ju jättemycket kött osv. Vid sådana tillfällen vill jag ärligt talat bara springa ut på toa och spy upp all mat för att med den få upp lite av det dåliga samvetet. Sen kan jag berätta att jag har nu kräkts upp all mat. Är ni nöjda nu så kan vi kanske prata om något annat.

Det tragikomiska i det hela är att det ofta är ens vän eller familjemedlem som tror att JAG är den som börjat prata om vikt. No sire, det är det i stort sett aldrig! Jag hatar att prata om vikt. Jag har inre samtal med mig själv om vikten varje dag och är fullt medveten om hur det står till och vad jag borde göra och bannar mig själv för att jag inte gör det. Som sagt…jag VET att jag är fet och jag VET hur jag ska göra och jag VET vad jag bör undvika. JAG VET!!!

Om jag satt och hela tiden beklagade mig över min vikt kan jag förstå att folk vill komma med sina goda råd. Men jag gör inte det. Folk har något slags selektivt minne där för det är supervanligt att de faktiskt tror att det är tjockisen som suttit och gnällt och att ”jag vill ju bara hjälpa”. Men tro mig, jag hjälps inte ett enda jävla dugg av de där blickarna när jag  lägger upp mat, om samtal att jag ju blivit tjockare osv. Det enda som händer är att jag en kort sekund tänker att nu jävlar ska jag visa dem. Men mest blir jag bara ledsen och känner mig fulast, fetast och mest värdelös i hela världen. Samtalen en del tror gör mig gott och vägleder mig gör mig snarare bara att jag känner mig som att jag ser ut som Jabba the hut (bilden ovan). Ett fett äckligt freak. Det får mig att vilja dra mig inom mig själv och inte träffa människor. Nu är jag ju ganska social och glad i mig själv så det är svårt att dra den biten till sin spets. Men gömma mig det vill jag. Det är ju en anledning till att  jag inte dejtar, jag är rädd att han ska vara som de andra. Man blir bedömd som en slags sugga. Och inte blir man den prisvinnande suggan, nej man blir bara den där fula de andra grisarna pratar skit om,

Så ni , mina vänner och släktingar, och andra som är vänner och släktingar till överviktiga(eller jättesmala). Till er vill jag säga att jo ni säger att ni älskar mig och säger saker för mitt eget bästa. Men jag har känslor också. Jag blir ledsen. Jätteledsen till och med. Jag vet inte vad folk väntar sig för reaktion. Att jag ska sitta och ta emot och dessutom tacka för råden på köpet. Nej!!! Jag är inte tacksam alla! För jag vet allt detta själv, jag brottas med mina demoner varje dag. Så sluta för i helvetes jävlar! Den dagen jag ber om råd, DÅ får ni gärna komma med det men gör inte det annars.

Vänd på det och tänk er hur det skulle kännas om jag kommenterade dålig hy och fy, du måste göra något åt det. Eller den där fula jävla klädstilen du ligger inne med…gör något åt det för du är ful. Och din långa, breda, platta, vassa näsa. Fattar du hur ful den är. Jag tycker du ska operera dig.Du luktar väldigt illa, operera dig, du har fult hår och ser ut som en kärring. Gör ngt åt det. Det gör jag inte. Jag antar att folk är medvetna om detta själva och behöver inte påminnas. Men jag tror banne mig att jag ska börja jag också för jag är trött på att vara lovligt byte för var och en som själva tycker att de är så satans bra. Även om det är i all välmening. Men om jag mår väldigt dåligt så är det ju knappast välmenat.

Vill man hjälpa en tjock vän, syster, dotter eller vad det är. Gör det med vänlighet. Säg hellre att du är så jäkla snygg, du har så fina ögon, och snygg överlag. Jag vet att du tycker det är trist att inte kunna ha alla kläder och det förstår jag för du är så snygg att du ska kunna ha kläder som framhäver det som är du. Inte sådant som döljer dig. Jag hjälper dig gärna om jag kan och om du vill ha min hjälp.  Typ ngt åt det hållet. Det gör inte mig ledsen och känner att det är lika bra att kasta sig framför nästa buss.Som tjockis vill man gärna få hopp. Man behöver inte tassa på tå men man behöver heller inte klampa rakt över hjärtat och hoppa lite extra för att man tror det behövs.

Så kära vänner, släkt och helt okända människor som också ser tjockisar och smalisar som lovligt byte. Tro inte att vi är dumma på något sätt. Ni behöver inte alls ta på er besserwisser-rocken och försöka tala oss till rätta som dumma skolbarn. Vi är lika värda som ni, tjock mage och lår till trots. Om du tittar på dig själv så har du säkert saker du själv behöver jobba med. Utan att folk säger till . Låt oss vara och behandla oss med samma respekt som du gör med andra!

Tack /Louise Flinck

Continue Reading

Tankar om fetmaoperation

I natt hade jag svårt att somna, precis som alltid. Jag ligger och grubblar tills det nästan ryker från öronen på mig. I natt var det gastric bypass min hjärna vände och vred på. För två år sedan var jag helt inne på att opereras. Jag hade varit på möte och lyssnat till läkare, kirurg, sjukgymnast, dietist och en lycklig patient som rasat i vikt. Jag träffade läkare för konsultation och väntade på en tid då de skulle börja karva i kroppen på mig. Men så dog min bror. Då ville jag inte alls opereras längre. Och de ville inte operera mig heller för den delen. För att få opereras bör man vara psykiskt stabil och det är man ju knappast efter att hittat sin storebror död.

Så tankarna på gastric bypass lades i malpåse och jag hade bestämt mig för att jag ska klara det ändå. Jag ska gå ner i vikt på egen hand! Det anses ”finare” att klara det utan hjälp av kniven. Jag tycker själv likadant får jag ju erkänna. Att fixa till vikt och mående med hjälp av bra mathållning och motion är givetvis att föredra framför att ta till en så drastisk åtgärd som operation.

Men jag gör ju inte det. Jag skjuter på det där med motion och regelbundna vanor och stoppar huvudet långt ner i sanden och hoppas på ett mirakel. Fast det här med mirakel sker ju inte så ofta tyvärr. Oavsett hur man lyckats samla på sig alla de där kilona så är det samma kur som gäller för alla överviktiga – det vill säga att röra mer på sig, äta regelbundet och sluta hitta på ursäkter hela tiden. För det är man skitbra på som tjockis. Man hittar tusen anledningar att äta godis och onyttig mat. Man hittar minst lika många anledningar att inte röra tillräckligt på sig. Jag är dessutom otålig och vill att det ska gå fort! De som gått ner 15-20 kilo på ett år är duktiga, men för att bli peppad vill jag höra historier om snabbare viktminskning. Ett år är skitlång tid att pinas. Jag vet att man ska gå ner långsamt för att bibehålla det osv..inga föreläsningar om det tack. Jag tror alla tjockisar kan det mesta om hur man ska göra. Knepet ligger i att göra det.

Det är så många saker som skulle bli enklare om jag vore slankare. Jag tror inte att man i ett slag blir lycklig för att man går ner i vikt. Men det vore skönt att inte flåsa som en häst om man måste springa ikapp en buss eller gå i långa trappor. Det vore ljuvligt att inte typ ramla ur bilen utan istället hoppa ut snyggt och kvickt. Att inte gå omkring och fundera över om ungarna bakom en på stan kommer med en elak kommentar om min rumpa. Jag vill slippa den där köttiga hakan som är typisk för överviktiga. Att kunna dejta och känna att om det inte funkar så beror det i alla fall inte på min kroppsform. Detta och många andra saker skulle bli enklare. Och jag skulle bli snyggare dessutom.

Så nu funderar jag över gastric bypass igen. Genvägen. Den snabba vägen till viktnedgång. Jag väger för och emot.

/Louise

Continue Reading

Hm’s svar om storlekar

 Godkväll alla. Som ni vet är jag ganska irriterad på det här med att butiker i många fall tycker att tjockisar ska ha fula jävla tält utan passform på sig. För är man tjock ska man ha tunikor och man ska inte markera midjan för det är det ingen kraftig kvinna som har. Punkt. Så känns det i alla fall när man kollar in alla plus size avdelningar. Det finns enstaka plagg jag gillar men för det mesta är det kärringkläder där. Ha de där kläderna i mindre storlekar och hur många tror de skulle handla? Inte så många va. Om jag låter sur så är det för att jag är det. Hm håller fast vid att de inte har så stor efterfrågan på större storlekar och även om svarsmailet är vänligt och proffsigt så känner jag mig ganska dumförklarad. Tydligen har jag helt fel i att det är efterfrågan på större storlekar och vi har ju ändå plus avdelningen att gå till. Och nätet.

I ett tidigare inlägg om storlekar som jag kallade ”jag vill ha kläder som passar NU” var det många som kommenterade (förlåt att jag inte svarade på dem än men jag läser ALLT och tänkte att jag gör det sen och så hamnade det längre och längre bak), bland annat var det någon som tyckte att jag skulle skicka in till Malous program Efter tio.. Det gjorde jag faktiskt direkt efter jag skrivit inlägget. Som ett förslag till vad de kan ta upp i programmet.

Hm’s mail är ganska långt men jag lägger ut det i sin helhet här (förutom delen där de tar upp tips om butiker med plus sortiment. Jag vet redan vart de butikerna finns)

”Tack för att du hör av dig och kul att du gillar våra produkter. Det är tråkigt att höra att du blir besviken över att inte alltid hitta din storlek i butik. Då det gäller utbudet av plagg i olika storlekar så erbjuder vi de storlekar som det är störst efterfrågan på. Om vi säljer väldigt mycket av en viss storlek, så finns det mer av den varan och säljer vi mindre så finns det färre av den varan.
Det är inte bara de kundundersökningar som vi regelbundet gör som vi baserar detta på, utan vi följer också försäljningen i detalj och tar fram framtida kollektioner och storleksspann utifrån den. Vi ser i dagsläget inte en lika stor efterfrågan på plagg i större
storlekar (eller mindre storlekar) och har därför inte möjlighet att ha ett lika brett sortiment att erbjuda i dessa storlekar. Men vi vill att så många som möjligt ska hitta kläder de tycker om hos oss, och hoppas att de allra flesta ska hitta något de gillar och som passar dem i vårt breda sortiment.

När det gäller vad vi säljer Online jämfört med vad som finns i vanliga butiker, så har ibland Online möjlighet att ha ett större utbud av färger och storlekar då deras lager servar ett stort område, de skickar plagg till kunder i hela Sverige.
En butik som säljer plagg i en viss stad har inte samma utrymme och kan  därför inte alltid erbjuda ett lika brett utbud. Vi hoppas att de flesta kunder ser det som en möjlighet att vi har försäljning både i butik och på Online, trots att man måste betala
frakt då man beställer från Online.

När det gäller större storlekar så är vi glada över att ha den kollektion vi kallar H&M+ som erbjuder plagg i storlek 44-54. När vi designar H&M+ ser vi framför oss samma kund/kvinna som handlar av vanliga H&M sortimentet, och därför är en stor del av H&Ms och H&M+s sortiment precis detsamma; färger,print och modeller på plagg.  Kollektion har nyligen bytt namn från BIB
till H&M+, just för att visa att vi vänder oss till samma kund. Anledningen till att vi fortfarande kallar kollektionen vid ett
annat namn är för att göra det lättare för kunder och för vår personal att hitta plaggen, syftet är att förenkla för kunder och för personal i butik. H&M+ säljs dels på Online men även ivissa butiker.

Ännu en gång, tack för att du kontaktade H&M med dina synpunkter. Vi kommer att vidarebefordra dem till berörda avdelningar.

Vänliga hälsningar

Helena Berglund

H&M Hennes & Mauritz Sverige AB”

Det är nog bara att inse, Hm kommer inte att ha 46 i butik annat än på sin plusavdelning för vi är inte lönsamma.Det är synd för de har verkligen många fina kläder, jag diggar H&M, förutom det här med storlekarna. Dags att ta tag i bantandet alltså om man vill handla där. Eller Lindex. Men de har faktiskt en del xl i butik. Zaras xl är inte ens lönt att nämna i sammanhanget för de är väldigt små och det är snarare ett skämt, eller hån, att kalla dem xl. Det är kanske stort för att vara en spansk kvinna(Zara är ju en spansk kedja) men nu är det i sverige och deras xl stämmer inte överens med andra xl eftersom jag överhuvudtaget inte får på mig deras kläder, och det får jag ju i andra affärer. Topshop har aldrig stora kläder och Mq har liksom Hm bara det i enstaka plagg.

Någon kommentarade på facebook att jag kan ju sluta äta så passar kläderna. Ja så är det, men jag är ju inte direkt ensam om det här med att dra större storlekar. Om jag vore det hade jag knappast skrivit om det som ett problem.

Nej nu ska jag lägga mig så det blir en ny dag. En förhoppningsvis mindre tjurig dag dessutom.

Sov gott och dröm sött. Kram /Louise

 

Continue Reading

Jag vill ha kläder som passar NU

Hallå Lindex, varför har ni slutat med xl? Kunde inte denna passat en kurvig tjej?(jag provade en L som var den största för skojs skull) Inte? Ni har Generous? Åh, visst ja. Det är fint.

Igår kollade jag på efter tio med Malou. Det pratades om skönhetshets och storlekar. Om hur det ser ut inom modeindustrin. En av de som diskuterade var Per Holknekt från Odd Molly. Han verkar ha sunda idéer om att modellerna på visningarna faktiskt ska ha lite kurvor. Men de har ändå provdockor i storlek 34? ”Jo men provdockor är dyra” sa Per. Ja det är de säkert men det är Odd Mollys kläder också. Jag tycker det är bra att de faktiskt i alla fall tror att de gör kläder även för större men sanningen är ju att de flesta av Odd Mollys kläder inte passar på den som har kraftiga armar och stor byst. Jag har själv en klänning men den är i sammet och det kan man ju töja som fan. Men blusar håller jag på att spräcka över bysten och blodet stoppar upp armarna. Visst, jag är större än många andra men inte extremt tjock. Jag kan ha xl på Indiska utan problem men Odd Mollys storlek 4 funkar bara om det är smock och väldigt mycket stretch.

Detta leder mig in till HM. Igen. Fortfarande ingen förändring i butikerna vad gäller storleksutbudet. De har något enstaka plagg i storlek 46 men de flesta håller till på nätet. Där kan man beställa 46 i många modeller men vi som drar det får icke prova i verkligheten först. Varför det? ”Jo men vi gör undersökningar på efterfrågan” svarade HM i sitt standardsvar när jag mailade dem för något halvår sedan och frågade över just detta. Ja men vad tror ni? Om det i stort sett inte finns några stora plagg skiter väl de som drar större storlekar att leta hos er! Man tar för givet att det inte finns och om det då råkar hänga en stackars blus i storlek 46 blir den kanske kvar, för ingen vet att den finns. Och det betyder enligt HM att det inte finns efterfrågan. Jo tjena. Varför hänger det ALLTID tusen plagg kvar i storlek xs? Och varför är den största storleken alltid slut först på nätet? Och varför är storlek 46 nu mindre än 46 för några år sedan? Gör vanliga kläder upp i storlekarna! Vi vill inte ha tjockisrutan på 5 x 5 meter! De som är väldigt smala vill säkert inte heller ha en speciellt markerad ruta i butiken dit man får gå om man vill handla hos HM. Jag ser ibland tjejer vandra vilse och hamna på bib (eller hm+ som det heter nu) och springer ut som om de bränt sig. Hur kul känns det att det är där tjockisarna får hålla sig? På en avgränsad plats i butiken. Apartheid fast för fetisar.

Det här gör mig riktigt förbannad. Jag som bloggar om kläder som går upp i storlekarna letar som fan bland olika märken för att se om jag hittar något  nytt fint men nej, det är oftast samma butiker. Att som smal blogga om kläder är ju inte speciellt svårt. Då kan man ha vad sjutton som helst på sig och se mer eller mindre snygg ut. Visst kan jag också sitta och drömma i bloggen om den och den chanelklänningen men jag ser ingen större mening med det eftersom jag vet att jag inte kan ha den ändå. Inte nu. Och det är nu vi lever. Även om jag vill gå ner i vikt för att bli hälsosammare och smidigare så är det NU jag ska ha kläder på mig. NU jag vill känna mig fin i vilket fall som helst. Jag vill inte gå och vänta tills den där dagen som kanske inte kommer. Livet ska inte gå ut på att vänta. Det har jag sagt förut och säger det igen. Lev NU. Och gör gärna ditt bästa för att må så bra du kan med träning och sund livsstil med bra mat. För den delen är det bara du själv som kan fixa.

Det låter kanske motsägelsefullt i en del människors öron att jag skriver om mode som går upp i storlekar men, ve och fasa, faktiskt inte förespråkar att fortsätta vara stor. Som inte har mulliga modeller som inspirationsbilder i mina inlägg. Jag har bild på mig själv för att helt enkelt visa hur kläder kan sitta på en som drar de större storlekarna. Jag har människor som inspiration. Inte deras kroppsform.

Med allt detta vill jag kort ha sagt att jag tror på en sund kropp men att det är nu vi lever och att även vi som är av storlek större ska få känna oss fina. Att faktiskt hitta kläder som inte ser ut som en svart sopsäck. Att få ha tajta kläder om vi vill utan att få kommentarer om hur fet(eller mager) man är. Att vi överhuvudtaget slutar kritisera varann så in i helvetes mycket.

/Louise

 

Ps. Läs även kloka  Strandtestar-Åsas tankar om samma ämne. Hon är tvärtemot mig smal men får höra en massa skit hon också.

Continue Reading